Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #3

Denna tredje del behandlar hur Disneys filmatisering från 1954 förhåller sig till science fiction-genren.

Länkar till del ett och del två.

Disneys sedvanliga äventyr

It was difficult to make a story out of the novel because it doesn’t have a story – it’s really just a series of unrelated incidents. And Nemo as a character also doesn’t exist in the book though there are all sorts of allusions to what motivates him politically, but we really had to create a new character and a new story. The odd thing is that when people now think of Verne’s novel they are usually remembering the story of the film and not the book.⁶

Sådana tycks alltså regissören Richard Fleischers ord ha varit kring sin tolkning av En världsomsegling under havet. Filmen fick onekligen mycket beröm då (bland annat tre Oscar-nomineringar varav två vunna), och har sedan dess fortsatt få lika mycket beröm i efterhand. Frågan är om den hyllas för samma saker som romanen, och finns det samma ingångar i science fiction-genren? Jag provar samma kriterier som romanen lyckades uppfylla.

Till att börja med är Nautilus inte längre vilda fantasi som den var 1870 när Jules Vernes förlaga ursprungligen gavs ut. Även om filmen utspelar sig 1868, så får inte en efterhandskonstruerad framtidsvision samma effekt. Som tittare är man medveten om att ubåtar existerar, varav ”magin” försvinner. Kapten Nemos teknologiska utläggningar om hur båten fungerar försvinner, bokstavligt talat, i och med att man, när Nemo ger Aronnax rundturen på båten, har lagt en berättarröst från Aronnax ovanpå, och Kapten Nemos förklaringar finns inte att höra någonstans. Några tekniska specifikationer nämns faktiskt inte i hela filmen, vilket slår hål på både ”det tekniska kåseriet” såväl som ”den tekniska sagan”. Nog för att Aronnax är en vetenskapsman även här, men hans följeslagare Conseil framstår mest som en dumdristig tjänare, snarare än en assistent i arbetet. I romanen undersöker Aronnax vattenlivet medan Conseil klassificerar organismerna i sina respektive familjer och släkten. När även denna vetenskapliga aspekt förtas, är det svårt att se något slags ”vetenskaplig romans” i det hela.

Om man raskt går vidare till den föreslagna ”prophetic vision” så finns en specifik potential. Istället för att driva Nautilus med elektricitet, kommer det i filmen fram att hon drivs av atomkraft. Genom en viss tidsanpassning då USA i verkligheten nyligen hade skapat en ”atombåt” och givit den namnet USS Nautilus, följde man samma spår i filmskapandet.⁸ Denna idé må funka på ”prophet vision”-kriteriet så till vida att det så småningom, förutsatt att man utgår från när filmen utspelar sig, kom en verklighetens motsvarighet. Å andra sidan blir det även här en efterhandskonstruktion i och med att man redan kände till verklighetens USS Nautilus.

De kriterier som filmen utan tvekan uppfyller är ”äventyrsberättelsen” och ”den idéväckande humoresken”, men jag har personligen svårt att se vad dessa två, utan sina medkriterier, skulle ha att göra med science fiction. Men en äventyrsfilm är det, i samma underhållande matinéanda som Disney vanligtvis arbetar med.

⁷ Nicholls, The Encyclopedia of Science Fiction, 617
⁸ Maertens, James W., Between Jules Verne and Disney: Brains, Brawn and Masculine Desire in 20,000 Leagues Under the Sea, 1995 http://jv.gilead.org.il/sfs/maertens.art.html (senast kollad 2012-08-10)

Avslutande delen kommer inom kort.

Topp5-fredag #5: Sammanfattning av Filmvetenskaplig teori

I dag visades den sista filmen i terminens första delkurs, därför blir dagens topp5 en sammanfattning med mina fem favoriter från kursen. Do the Right Thing som jag ju skrivit om tidigare kommer inte vara med på listan då jag tänker prioritera de filmer som för mig är nya bekantskaper. Fem fina filmtips helt enkelt!

5. Orlando (Sally Potter, 1992)

Jag kan inte påstå att jag blev särskilt förtjust när jag såg Orlando, en väldigt ointressant berättelse gjorde den ganska tråkig i längden. Samtidigt så gillar jag hur det berättas, hur man gestaltar tidsförloppet på ett ganska smidigt sätt. Även musiken var väldigt bra. Så jag håller mig ändå positiv till filmen, den var bra.

4. Härskarinnan (Possession, Andrzej Zulawski, 1981)

Det finns mycket att älska och gräva ner sig i vad gäller Härskarinnan. Full av smart symbolik och genuint bra filmarbete. Den kan lätt uppfattas som väl spretig och en del scener känns en aning för pretentiösa, men ändå en fascinerande upplevelse.

3. Morgondagen är vår (All That Heaven Allows, Douglas Sirk, 1955)

Känslorna jag får av det här är ungefär samma som jag får av den fantastiska 60talspopen jag älskar så mycket. Det är så enkelt, rakt och smidigt berättat. Inga konstigheter. Jag faller pladask för det vassa manuset och finfina färger. Som sagt, inga konstigheter, heller inget märkvärdigt. Men himla bra ändå.



2. Boys Don't Cry (Kimberly Pierce, 1999)

Väldigt stark och viktig film. En hemsk berättelse som sorgligt nog är helt sann. Nej, det är inget man mår bra av (nåja, första halvan är trevlig och behaglig), men det väcker mycket känslor, vilket kan vara nog så viktigt. Gediget hantverk med många snygga scener och utmärkt soundtrack både vad gäller originalmusiken och andra låtval.

1. Fönstret åt gården (Rear Window, Alfred Hitchcock, 1954)

Jag skrev ju en något längre text om metainslagen i Fönstret åt gården här om veckan, när jag nyligen hade sett den, men det är bara en aspekt av den. I traditionell Hitchcockanda rör det sig om en tät thriller där så gott som allt görs helt rätt från början till slut. Det är liksom bara ett steg bättre än det mesta andra i sin genre, på alla plan.

Bubblare är Pianot (The Piano, Jane Campion, 1993) som visades när jag inte hade möjlighet att närvara. Jag tror att den förmodligen skulle peta ut Orlando om jag såg den, men det har jag nu inte gjort.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #2

Fortsättning från del ett följer.

Den vetenskapliga roman(s)en

Romanen inleds som bekant med beskrivningen av ett havsmonster som skall uppsökas och förintas. Monster är förvisso ett vanligt tema i senare science fiction, men monstret här (som antas vara en jättelik narval) visar sig istället vara något så otänkbart som en undervattensbåt. Då ubåten som uppfinning ännu inte existerade, åtminstone inte en regelrätt sådan som kan korsa världshaven utan problem, blir det en given ingång till den fiktiva vetenskapen. När Professor Aronnax och hans entourage stöter på detta vidunder till skapelse, så blir de förstås väldigt överrumplade. Vad Jules Verne dock har, som inte lika många senare science fiction-berättare har är en, i hans romaner, uttryckt kärlek till just vetenskapen. Efter att ha blivit en del av besättningen på ubåten Nautilus förklarar Kapten Nemo väldigt utförligt och trovärdigt alla teknikaliteter kring henne. Bland annat när han skall förklara hur Nautilus handskas med det ökande trycket på djupare vatten:

[Ä]ven om vattnet inte är helt inkompressibelt så låter det dock komprimera sig endast i synnerligen liten utsträckning. Faktiskt tyder de senaste beräkningarna på att sammanpressningsförmågan bara uppgår till fyrahundratrettiosex tiomiljondelar per atmosfär, alltså per var tionde meter neråt. Om det då gäller att sänka sig tusen meter beräknar jag volymminskningen under ett tryck lika med det från en vattenpelare på tusen meters höjd, det vill säga ett tryck på hundra atmosfärer. Denna reduktion blir sålunda fyrahundratrettiosex hundratusendelar. Jag bör alltså öka tyngden så mycket att fartyget väger femtonhundratretton ton i stället för femtonhundrasju. Det räcker med andra ord med en viktökning på bara sex ton.⁴

Vilka egentliga fakta Verne lägger fram genom sina karaktärer i allmänhet, och Kapten Nemo i synnerhet blir irrelevant i och med att illusionen ges av att vetenskapen inte är fiktiv, utan snarare att fiktionen är vetenskaplig. I vilket fall fyller det mycket väl upp flera av Witts punkter i och med ”den vetenskapliga romansen”, ”det tekniska kåseriet” och för romanen i sin helhet även ”den tekniska sagan” likväl som - i sammanhanget - orelaterade ”äventyrsberättelsen”.

I Gernsbacks definition återfinns även begreppet ”prophetic vision” och följs upp med ” New inventions pictured for us in the scientifiction of today are not at all impossible of realisation tomorrow”, och även om han redan pekat ut Jules Verne som en av de påtänkta i sitt resonemang känns det relevant att poängtera var detta finns. Det första uppenbara är förstås Nautilus i sig, som ubåt. I en National Geographic-artikel tangeras dock en ytterlighet värd att ta upp i och med hur båten drivs, nämligen av elektricitet. Enligt artikeln säger teknologihistorikern Rosalinda Williams att det ”at the time had a kind of magical aura”⁵, vilket väl talar för hur det framställs i romanen. Som vi vet vid det här laget skulle elektriciteten komma att driva i princip hela världen så småningom.

Om man utöver detta tillägger uttänkt komiska partier så som när Aronnax inte kan tänka på annat den de befarade hajarna, på frågan om hur mycket pengar en pärlmusselbank kan ge, svarar: ”Jag har läst någonstans att enbart pärlfisket kring Ceylon inbringar tre miljoner hajar om året”⁶, så måste man även tillskriva honom ”den idéväckande humoresken” Således kan man kanske konstatera att Jules Vernes roman uppfyller alla tänkbara kriterier för vad science fiction ska innebära.

⁴ Verne, Jules, En världsomsegling under havet, Stockholm: Norstedts, 1981. Sid. 103
⁵ 8 Jules Verne Inventions That Came True, National Geographic, http://news.nationalgeographic.com/news/2011/02/pictures/110208-jules-verne-google-doodle-183rd-birthday-anniversary/ (senast kollad 2012-08-10)
⁶ Verne, En världsomsegling under havet, 199

Del tre, som behandlar Disney-filmatiseringen kommer förmodligen upp i helgen.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #1

I somras skrev jag en följd av mycket god respons av min kursledare och examinator. Jag tänkte nu dela med mig av den i en serie inlägg, torde intressera alla som gillar science fiction och annat bra. Här följer (I TIMES NEW ROMAN!!) första delen.

I följande text kommer jag att analysera och jämföra två tolkningar av en berättelse. Det rör sig om Disneys filmatisering av En världsomsegling under havet (20000 Leagues Under the Sea, Richard Fleischer, 1954) och Jules Vernes roman med samma titel, på vilken filmen är baserad. Målet är att läsa in traditionella science fiction-element i dessa två verk, hur de påverkat efterföljande skapande och varför de kan tänkas ha blivit de klassiker de är i dag. Avslutningsvis tänker jag kortfattat dra paralleller till subgenren steampunk och försöka identifiera vad man där har tagit tillvara på från de två respektive verken.

Vetenskapsfiktion eller fiktiv vetenskap?
För att kunna bena ut och sätta finger på vad som är science fiction i både romanen och filmen krävs en definition av vad genren innebär. I uppslagsverket The Encyclopedia of Science Fiction står det under rubriken ”Definitions of SF” att "The term is applied so loosely in common usage that no single definition will ever be universally agreed".¹ Samt att flertalet tidigare författare på området skapat sina egna definitioner. När intresset för genren växte i början av 1900talet, och flertalet så kallade ”pulp magazines” med science fiction-tema grundades, kom även nya utomstående teoretiseringar av vad genren innebär. Man nämner att Hugo Gernsback i första numret av sin Amazing Stories beskriver “scientifiction” med följande ord: “By 'scientifiction' I mean the Jules Verne, H.G. Wells and Edgar Allen Poe type of story – a charming romance intermingled with scientific fact and prophetic vision. [...] New inventions pictured for us in the scientifiction of today are not at all impossible of realisation tomorrow.”² Redan tio år tidigare grundades Sveriges första tidskrift på ämnet där Otto Witts redaktionsspalt i första numret lyder:

Du har sett teknikens sagoland. Allt i det landet är en teknisk saga. Skogen är enkel och verklig, papperet är fantasien. Forsen är banal och vanlig, turbinen, dynamon och generatorn - de äro poemen... Och (Hugin) känner gott vilka språkets former den måste använda för att än i dag göra sig riktigt förstådd.
den vetenskapliga romansens
det tekniska kåseriets
den idéväckande humoreskens
äventyrsberättelsens och
den tekniska sagans.³

Även om det aldrig går att enas om en universell definition finns nu åtminstone tidiga idéer om science fiction representerade. Vidare finns förstås även den rent semantiska definitionen, kort och gott vetenskapsfiktion, eller kanske fiktiv vetenskap. Hur väl passar då de respektive verken in dessa kriterier?

¹ Nicholls, Peter (red), The Encyclopedia of Science Fiction: An Illustrated A to Z, London: Granada Publishing, 1979. Sid. 159
² Ibid
³ Lundwall, Sam J., En bok om science fiction, fantastic, futurism, robotar, monster, vampyrer, 

Nästa del kommer en annan dag.

Trailer: Promised Land

En försmak av Gus Van Sants kommande film, Promised Land har dykt upp. Som stort fan av Van Sant ser jag förstås väldigt mycket fram emot detta, även om trailern i sig inte känns allt för märkvärdig. Men det är väl just det Van Sant tenderar att göra bäst, det inte allt för märkvärdiga. Samtidigt känns det som att det kan vara hans mest box office-vänliga film sedan Finding Forrester (2000), för även om Milk (2008) gick helt okej kan man tänka sig att Matt Damon i både huvudroll och som manusförfattare kan resultera i storsuccé. Det gick ju liksom skapligt skitbra för femton år sen, om man säger så.

Topp5-fredag #4: Beethovens brutala beundrare

Det finns ett antal exempel på mördare som gillar Beethoven i film. Ett intressant sammanträffande som jag kom att tänka på av en ren slump. Att jag dessutom kom på så många tyder ju förstås enbart på att ödet bestämt temat denna vecka, så här följer topp5!

5. Tara i Return of the Killer Tomatoes

Det här är något av en nödlösning ändå. För det finns ingenting som gör att denna idiotfilm kan höra hemma på en oironisk topp5-lista. Men det får väl vara lite ironiskt då. Tara förvandlas till en mördartomat när hon hör Beethovens femma... ja...

4. Hans Gruber i Die Hard

Som jag nämnt i en tidigare text här, så fungerar An die Freude som ledmotiv för Gruber och hans hantlangare. Läs mer om det här. För övrigt är användandet i Die Hard ett homage till nästa dåre på listan.

3. Alex i A Clockwork Orange

Tja, vi vet väl alla vad det går ut på. Beethovenfanet Alex ränner omkring och sysslar med diverse hyss. Våldtäkt och misshandel är hans två andra huvudintressen vid sidan av Beethoven. Det finns något väldigt obehagligt i just denna kombination.

2. Alex i Elephant

Det är en intressant slump att Alex heter just Alex i och med att Gus Van Sant är ett stort Kubrick-fan. Hur som helst ger det helt nya dimensioner till karaktären att han sitter och spelar Für Elise och Månskenssonaten innan det stora dådet begås.

1. Norman Stansfield i Léon

Den totala avsaknad av empati man känner när det gäller denna mördare är slående. Hans våldshandlingar filmas som en symfoni i sig, ackompanjerad av Beethoven i hans huvud. Oerhört tjusiga scener.

Hur man förhåller sig - ras och etnicitet i film

Apropå visningen av Spike Lees Do the Right Thing (1989) här om dagen hade vi i dag en föreläsning om hur man avbildar ras och etnicitet i film. Rent historiskt är det förstås katastrofalt, med givna undantag. Jag kom att tänka på den traditionella berättelsen som används som grund för Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990), Den siste samurajen (The Last Samurai, Edward Zwick, 2003), Pocahontas (Mike Gabriel och Eric Goldberg, 1995) och nu senast förstås i Avatar (James Cameron, 2009). Alla filmerna har för avsikt att visa den främmande etniciteten ur en positiv vinkel, och söker att skapa förståelse för levnadsval och kultur. De första två jag nämnde är stora favoriter som filmer hos mig, som jag uppskattar väldigt mycket rent filmiskt och berättartekniskt. Men det finns ju ändå en odiskutabel problematik, är det verkligen rimligt att göra en etnicitet till ett spektakel?

Filmreflektion: Do the Right Thing

Härom dagen fick jag det stora nöjet att se min gamla favorit av Spike Lee på trettiofemmillimetersfilm. Senast jag såg Do the Right Thing var flera år sedan, och mina minnen av den var något suddiga. Främst mindes jag förstås Radio Raheem och hans boombox, alltid spelande Fight the Power samt huvudpersonen Mookie spelad av regissören själv. Och så förstås radioprataren. Men därför blev jag ganska överraskad av hur uppstyckad och hoppig filmen är i sitt berättande, inte för att det nödvändigtvis borde vara oväntat, utan för att jag inte trodde att jag uppskattade sånt när jag senast såg den.

Nyckeln i vad som gör filmen så bra är att den inte försöker glorifiera någon (annat än Martin Luther King och Malcolm X eventuellt), lika lite som den egentligen svartmålar någon. Ont och gott målas inte upp i karaktärsgalleriet, eller ens mellan raserna. Istället är det just rasismen som är det onda. Det finns förstås mängder av filmer som försöker säga just detta, men få lyckas göra det utan att plocka andra - allt för enkla och löjliga - poänger på vägen. Do the Right Thing visar tydligt och effektivt vad rasmotsättningarna har för inflytande både på personer och på samhället i sin helhet.

Dr. Nakamats uppfinningar: De ögonformade glasögonen

Tillbaka till Dr. Nakamats, denna gång för att avhandla de fantastiska ögonglasögonen. Ett par glasögon som ser ut som ögon så att det inte syns att man har glasögon. De är alltså till för människor som inte trivs i glasögon, och därför kan bära dessa specialutformade (anpassade för bärarens personliga utseende), så att ingen ser att man har glasögon! Helt fantastiskt. Man kan ju fundera över huruvida det finns ett användningsområde för detta, har herr Nakamats inte hört talas om kontaktlinser liksom? Jovisst, men ögonglasögonen är ju förstås enklare att använda och saknar hygienaspekten med risk för infektioner, samt att de är mindre och lättare "för att reducera utmattning" (detta citat är alltså ett äkta sådant, hämtat från själva patentets beskrivningstext). Ja, denna Dr. Nakamats upphör aldrig att förbrylla en med sina helt makalösa uppfinningar som för varje dag gör världen till en lite bättre plats att leva i.

Topp5-fredag #3: Stockholmssånger

Hösten har kommit på allvar i dag, med regn och rusk och allt vad det innebär. Det slog mig än en gång att "Stockholm har blivit kallt". Jag brukar komma att tänka på just den Orup-låten när det är kallt här i stan. Så i dag listar jag fem favoriter om Stockholm.

5. Alf - Gröna linjen

Alf kommer från Skåne och sjunger på skånska men oftast handlar det dock om Stockholm, då han bor här sen ett bra tag tillbaka. Hiten Gröna linjen är kanske inte hans bästa låt, men en utmärkt beskrivning av just gröna linjen. Han har en förmåga att alltid hitta rätt ord.

4. Olle Ljungström - Sthlm, Sthlm

Som så ofta annars är Olle Ljungströms lyrik skapligt abstrakt och rätt så svårfångad, men det finns ändå något talande i så gott som varje textrad. En av många Ljungström-favoriter.

3. Håkan Hellström - Sigge Skog

Egentligen en låt av Olle Adolphson, men det finns något visst med att Göteborgs stolthet sjunger den. En tvetydig hyllning till barn- och ungdomen som ifrågasätter människans förmåga att minnas och förvränga minnen. Finns även i finfin version av Svante Thuresson bland andra.

2. Orup - Stockholm

Alltså det finns väl egentligen inte så mycket att säga om detta Pet Shop Boys-doftande mästerverk. Det är tveksamt och Orup lyckats få till en låt så välkomponerad utöver Stockholm. En bitterljuv och alldeles förtjusande skildring av Sveriges huvudstad.

1. [ingenting] - Bergochdalbanan

Jag låter Anna Järvinen stå för motiveringen. Såhär lät det i Dramatens foajé för snart tre år sen innan [ingenting]s spelning.

Och så avslutningsvis en Spotify-lista med låtarna.

Perfekt pop: Femtio år av perfekt pop

För ett par månader sen genomförde jag ett omfattande låtinsamlingsprojekt. Målet var att samla tio fantastiska låtar per år (kanske de tio bästa per år, rent av) från 1960 till 2009 med regeln att ingen aktör fick förekomma mer än en gång under dessa femhundra låtar. En annan begränsning blev förstås Spotifys utbud, vilket medför att vissa uppenbara akter saknas. Vissa låtar är superhits och andra högst okända för den som inte är popnörd. Den gemensamma nämnaren är att alla är helt fantastiska. Jag blev klar och har sedan dess bytt ut vissa låtar när jag hittat andra (marginellt) bättre i deras ställen. För närvarande håller jag på att samla ihop till ett komplement med 50talet, vilket förstås tar tid om jag inte vill tumma på kvaliteten (och det vill jag ju inte). Tills det är klart finns i alla fall 60-09 tillgänglig för allmänheten här.

Filmreflektion: Cosmopolis

Innan jag slutför min text om Cronenberg i allmänhet skriver jag denna om Cosmopolis i synnerhet. Jag såg den på svenska premiärdagen i fredags, och den har ensam etsat sig fast trots att jag såg flertalet andra filmer strax innan och för den delen en tidigare idag. Det är ändå Cosmopolis jag funderar över.

Det första som slog mig med filmen var hur olik den var Cronenbergs tidigare filmer, rent visuellt. Allt är väldigt ljust och allt känns väldigt 2012. Det handlar om multimiljardären Eric Packer, spelad av Robert Pattinson, som vill åka till frisören. Det låter ju förstås väldigt trivialt, men det görs ett praktexempel på aforismen "resan är målet". "Resan" sker mestadels, för att inte säga så gott som uteslutande i Packers limousine som stänger ute allt gatuljud såväl som Howard Shores soundtrack, vilket gör att limousinen blir till en egen värld som för både Packer och filmen framåt. Väldigt snyggt och smart grepp. Jag får nästan lite samma känsla som av Existenz (1999) tack vare just det upplägget. Huvudkaraktären färdas framåt på en redan utstakad bana, och stannar upp för berättelsebärande händelser. Egentligen är ju upplägget för den delen detsamma som i klassiska äventyrsromaner såsom Resan till jordens medelpunkt, Trollkarlen från Oz eller Den oändliga historien. Hur som helst så klär det även detta "äventyr" väldigt väl.

Dialogen är liksom Pattinsons skådespel över huvud taget styltig och dan, men ändå alldeles utmärkt. De rappa replikerna levereras på ett vis som gör att hela Cosmopolis blir till en annan värld. Ingenting känns igen från åtminstone min verklighet. Men det kan förstås även ha att göra med att jag inte har X antal miljarder på kontot. Ändå tror jag att det är just Cronenbergs tanke att alienera publiken från Packers liv. Han görs på intet sätt till en särskilt sympatisk karaktär, utan betraktas snarare med en utomståendes ögon.

Det finns så klart mycket att ta upp, men jag tänkte avrunda snart. Mot slutet av filmen vänds denna låtsasvärld, om man vill kalla den det, uppochned och allt blir smutsigt och äckligt. Givetvis innehåller filmen även diverse helt bisarra scener (prostataundersökningen och råttmännen till exempel) varvade med ett par smått Cronenberg-explicita sexscener och en Marx-parafras. Känslan finns verkligen där, av att Cronenberg hittat hem igen, på något sätt. Jag ser fram emot att låta Cosmopolis växa ytterligare, och så småningom se om den.

Topp5-fredag #2: Fantastiska filmare

Jag har några husgudar när det gäller filmregi. Regissörer vars filmspråk och berättarteknik jag uppskattar utöver det vanliga. Skapare som kan göra en medelmåttig film bättre än det mesta. Fem snabba oeftertänkta kommer räknas upp här. För att följa upp detta inlägg kommer jag skriva en serie inlägg om respektive regissör och placera in dem och filmerna i relevanta sammanhang, samt utveckla ytterligare vad som gör dem så fantastiska.

Det känns även relevant att poängtera att det rör sig om regissörer som ännu är aktiva. Det går förstås att argumentera för andra regissörers historiska påverkan och så vidare, men för mig är dessa fem de mest relevanta (just nu).

5. David Cronenberg

Eventuell fader till och garanterad mästare av "body horror" genom diverse fasansfulla äckelskräckisar från 70- och 80tal. Att följa upp det med att 1999 överträffa sig själv i vad som enligt mig är hans stora mästerverk (Videodrome får kliva åt sidan), eXistenZ gör honom till ett måste på listan.

4. Christopher Nolan

Vissa smarta filmer är för smarta för sitt eget bästa. Vissa filmer utger sig för att vara smarta men är i grunden ganska tarvliga. Christopher Nolans filmer pendlar alltid på gränsen och blir något alldeles eget. Alltid intressanta och genomtänkta, och jag älskar hur Nolan visar hur väl medveten han är om sitt filmskapande, i varenda film han skapar.

3. Paul Thomas Anderson

Jag är av åsikten att filmer över två timmar kan dra åt pipsvängen. Undantaget är Paul Thomas Anderson som gärna får fortsätta med sina tretimmarsfilmer så länge han lever, för han gör dem så förbannat bra. Att lyckas hålla så långa filmer underhållande hela sin speltid är en bedrift i sig, att dessutom göra dem till världens bästa filmer hela sin speltid, ter sig orimligt, men uppenbarligen möjligt.

2. Wes Anderson

Må så vara att Wes Anderson fått en hipsterstämpel och ses som pretentiös och fånig, hans bildkomposition och förmåga för karaktärer förblir ändå oöverträffad. Han visar alltid att han har sanslös koll på sin filmhistoria med parafraseringar och referenser till sina gamla favoriter, och varje film är ett rent nöje från första till sista klipp. En sån stjärna, en sån hjälte. Han skapar magi i allt han gör.

1. Gus Van Sant

Det tordes vara få Van Sant-filmer som inte går att pausa i valfri bildruta, och få ett konstverk till vykort på skärmen. Den enorma finkänsligheten i kamerahanteringen tillsammans med hans förmåga att ge sina karaktärer liv och mening, gör honom för mig till filmmediets främsta berättare. Han håller sig ständigt intressant såväl som relevant och är även i sina lägsta svackor en väldigt kompetent regissör.

Närläsning: Dubbla metainslag i Fönstret åt gården

Jag kanske mest plockar de mest uppenbara av poänger i denna text, men tänker ändå ventilera vad jag fann mest intressant när jag idag såg Hitchcocks Fönstret åt gården (Rear Window) från 1954.

En av de största skillnaderna mellan film och teater tordes vara hur en filmare som utomstående berättare är direkt avgörande för vad vi ska se, och inte. Det som ryms på duken, är det vi kan vara kapabla att ta in rent visuellt. Det begränsade seendet är ett tema som återkommer på flera nivåer i Fönstret åt gården och det är just det som utgör filmens identitet.

Fokus ligger filmen igenom på yrkesfotografen L.B. Jeffries vardag. Det som är speciellt med hans vardag under dagarna filmen utspelar sig är att hans ben är brutet, och att han således är bunden till sin lägenhet. Som förströelse ägnar han sig åt att se ut genom sitt fönster och kika på sina grannars liv. Här uppstår den första metanivån där hans synfält begränsas av fönsterramen på samma sätt som vårt gör av vad vi ser genom kameran. Jeff, som han kallas, kan inte riktigt komma sig för att sluta upp med detta, och när han tycker sig skåda vad som kan vara en mordgåta i en av lägenheterna mitt emot blir förströelsen till något ytterligare. Hans första tilltag för att mer noggrant kunna följa händelseförloppet på gården är att använda en kikare, vilken småningom byts ut mot hans kamera med tillhörande objektiv för att kunna zooma in och komma ännu närmare. I filmen gestaltas detta i flera fall genom att även filmen sker genom kikaren respektive kameran, och vi får samma synfält som Jeff. Det blir alltså ytterligare ett lager av meta.

Den slutgiltiga avskärmaren blir förstås grannarnas fönsterrutor, som selektivt avgör vilka delar av händelseförloppen i respektive lägenhet Jeff kan ta del av. Neddragna persienner och skeenden bakom lyckta dörrar utgör vissa av nycklarna till detta mysterium som Jeff hänger sig åt att lösa. Hans roll som åskådare blir än mer tydlig och definierad exempelvis när han på håll ser en kvinna i självmordsplaner, och inte på något vis kan ingripa - likt hur en åskådare i en biosalong inte kan göra något åt det som händer i filmens värld.

Min livssituation

I dag gick jag första dagen av b-kursen i filmvetenskap. Jag kommer fortsätta se mycket film och förmodligen rent av mer än vanligt tack vare studierna vilket tordes medföra många filmreflektioner här. Tyvärr såg vi inte nån höjdarfilm i dag, i och med Tokstollen (Pierrot le fou, Jean-Luc Godard, 1965) och därför kommer inte heller något mer om den här.

Eller jag kan ju nämna snabbt att den kan ju vara kul som nonsens om man gillar sånt. Lite fina referenser till bland andra Jules Verne och Van Gogh som ju förstås alla är favoriter hos mig, och en rolig scen med USA-parodi, men annars var det inte så märkvärdigt.

Inför: Cosmopolis

Om fem dagar, på fredag har David Cronenbergs senaste alster svensk premiär. Sedan början av detta år har jag sett inte mindre än åtta Cronenbergfilmer (jämför med noll under mina tidigare levnadsår) och kommit att älska hans regi. Vad jag dock inte riktigt har gjort är sett hans dramafilmer, vilket jag därför ska försöka ta mig för innan jag ser Cosmopolis.

Det enda jag vet om Cosmopolis hittills är att Robert Pattinson spelar rikeman och att filmtipsets generator tror att jag inte kommer gilla den. Mer än så vill jag inte veta, och det kommer jag förstås inte heller. Men jag återkommer hit med reflektioner när jag besökt bion.