fredag 30 november 2012

Topp5-fredag #14: Fars filmhylla

Som sagt befinner jag mig alltså för närvarande i det hus där jag genomled mina tonår och det medför förstås per automatik att en del minnen sitter i väggarna. Bland annat i min fars filmhylla. Många gånger har jag gått dit och tagit ut en dvd utan att riktigt veta vad jag har att vänta, för att bli väldigt positivt överraskad av vad jag sen fått se. Utöver de fem filmerna jag här kommer nämna så utesluter jag några stycken som jag inte riktigt associerar till denna filmhylla trots att det var därigenom jag en gång såg dem för första gången.

5. I Heart Huckabees (David O. Russell, 2004)

En del verkar inte gilla den här filmen. Men det gör jag. Inte så mycket märkvärdig men alldeles dugligt rolig och med en mycket fin skådespelarensemble. Det räcker så!

4. Sideways (Alexander Payne, 2004)

Tvärtemot föregående film så älskar alla Sideways, fast inte jag. Eller, ibland gör jag inte det. Miles och Jack är såna jubelåsnor på ett jobbigt sätt att jag inte borde gilla den. Miles är världens största supertönt (som man förvisso kan identifiera sig med) och Jack gestaltar höjden av moraliskt förfall, personifierat. Men ändå kan jag omöjligtvis ducka för att det är en ganska förtjusande film.

3. Drömtjejen (Weird Science, John Hughes, 1985)

Jag tror att detta var den fjärde eller kanske rent av femte John Hughes-filmen jag såg, med andra ord borde den inte ha någon större betydelse. Å andra sidan var det när jag såg Drömtjejen som jag passerade gränsen för att ha sett hälften av Hughes regisserade filmografi, och den markerar på något sätt det datum då jag till fullo med rätta kunde utnämna Hughes till en favoritregissör (som så många andra män gjort femton år tidigare), gilla honom på Facebook och annat sånt där relevant. Innan var Breakfast Club (The Breakfast Club, John Hughes, 1985) ett ensamt mästerverk, i och med Drömtjejen blev John Hughes mästaren.

2. Blåsningen (The Sting, George Roy Hill, 1973)

Det slår mig att jga måste se om Blåsningen snarast möjligt då det gått allt för många år. Saker jag minns att jag älskar är den härliga matinékänslan, Scott Joplin-musiken och hur välskriven den är. Eller, hur välskriven den är tänkte jag förmodligen inte på i mina yngre tonår, men jag minns den som att den grundlurade även mig. Det kommer den säkert göra igen, när den får chansen.

1. All or Nothing (Mike Leigh, 2002)

Detta minns jag var en av de sista filmerna jag plockade ur filmhyllan. Jag hade sett det mesta andra, med undantag för några kalkoner som jag inte under några omständigheter ville slösa min tid på (men som min far av okänd anledning ändå fått för sig att införskaffa till hyllan). Den såg inte särskilt rolig ut och jag visste ingenting om vad det var för någonting när jag satte skivan i dvd-spelaren. Men det skall sägas att denna film förändrade mitt sätt att se. Jag känner en stor skam inför mig själv över att jag ännu inte tagit mig för att se fler Mike Leigh-filmer, då den totalt oromantiserat vardagligt socialrealism som denna brittiska tristess förmedlar var bland det mest berörande jag någonsin sett. Onekligen en milstolpe i min personliga filmhistoria.

torsdag 29 november 2012

Den allra renaste underhållningen - sällskapsspelet

När jag befinner mig här i Visby i mitt föräldrahem, samtidigt som min bror och hans flickvän, så spelas det väldigt mycket sällskapsspel. Vanligtvis är jag sanslöst svag för spel där jag får briljera med min kunskap i diverse ämnesfrågor, men vi spelar spel som Gammelgäddan, Tårtkalaset och Jägersro istället. Det rör sig alltså om såna där vanliga spel, såna man spelade när man var barn. Och jäklar så roligt det är, att bara spela och spela och spela. Av de underhållningsformer som finns i världen står nog denna typ av spel bland de absolut lägst rankade i sin totala brist på intellektuellt anspråk och kulturellt uttryck. Jag skulle dock vilja slå ett slag för dessa just av densamma anledningen, i och med att spelen inte säger någonting utan endast ämnar att underhålla blir de därigenom den allra renaste formen av underhållningsmedia.

I många av spelen finns förstås även ett nostalgivärde, men utöver den faktorn finns ytterligare två tydliga som spelar in. Den ena är det strategiska alternativt skicklighetsbaserade värdet, huruvida spelets utgång bara baserar sig på slumpen eller om spelares färdigheter spelar in på resultatet. I vissa fall kan illusionen av detta värde vara fullt tillräckligt, i ett spel som exempelvis tidigare nämnda Gammelgäddan kan man som spelare inte påverka hur fiskesnurran ska snurra, eller hur tärningen ska rulla, men de få valmöjligheter man har ger ändå en illusion av att det faktiskt är man själv som avgör huruvida allt ska gå käpprätt åt pipsvängen eller faktiskt alldeles utmärkt.

Den sista faktorn jag räknar med är ett slags fabricerat nostalgivärde. Här rör det sig inte om ifall spelet hängt med sen barnsben och det finns minnen av det, utan det rör sig snarare om samma nervtrådar som kittlas när man ser exempelvis en Joel Schumacher-film. Man lever sig in i något slags barnstadie där man kan se just vad som hade appellerat till en för femton år sedan, vad man då funnit fascinerande. Ett spel som Luxor får stora poäng här genom sitt tredimensionella spelbräde och att det påminner om någon sorts Bejeweled-klon i sitt upplägg.

Bortsett från de sällskapsspel jag ägnar min tid åt måste jag i dag ta mig för att officiellt bli sist i världen med att se Twin Peaks (David Lynch, 1990-1991) för att kunna skriva tentafråga baserad därpå. Okej jag har väl sett en aning tidigare, men aldrig allt rakt igenom. Så nu blir det till att börja med piloten och ta det därifrån. Spännande.

söndag 25 november 2012

Att sätta skrattet i halsen och bli obekvämt ambivalent

Som tidigare proklamerats tog jag här om dagen tillfället i akt att se Argo (Ben Affleck, 2012). Från välförtjänt Oscar-vinnande manusförfattare i förtjusande fantastiska Will Hunting (Good Will Hunting, Gus Van Sant, 1997), via ett antal år som en av Hollywoods mest hånade skådespelare har Ben Affleck gått och skapat storverk. Vem hade kunnat ana (jag har alltså av oförklarlig anledning inte sett någon av hans två tidigare filmer trots dvd i hyllan). Utan några som helst förkunskaper om berättelsen hade jag inte direkt höga förväntningar, trailern utlovar i mina ögon något annat än vad som i själva verket levereras, och de överträffades med råge.

En av de uppenbara ingångarna i Argo är metainslagen. Förutom att de använder filmskapandet som täckmantel för sin politiska aktion så varvas under filmens gång den narrativa berättelsen med dokumentärt arkivmaterial i form av nyhetsinslag, politiska utlåtanden och dylikt. Greppet stärks ytterligare genom diverse referenser till en rad tidigare filmer. I en scen ringer Tony Mendez till sin son och frågar vad han ser på, han får Slaget om apornas planet (Battle for the Planet of the Apes, J. Lee Thompson, 1973) som svar, och knäpper på rätt kanal på sin tv för att se filmen tillsammans med sin son. Televisionen och filmen får en central roll både som kommunikationsmedel och nyckelredskap i den högst märkliga räddningsinsatsen.

En annan strålande scen är när det ska ske en uppläsning av det filmmanus som antagits för det fabulerade filmprojektet, där karaktärer går runt i sina kostymer och ser ut som pastischer på både aktade verk som Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) och Stridsplanet Galactica (Battlestar Galactica, Glen A. Larson, 1978-1979), såväl som kejsare Ming i kultklassikern Blixt Gordon (Flash Gordon, Mike Hodges, 1980). Det briljanta i scenen sker när själva uppläsningen äger rum, och de läsande skådespelarnas repliker varvas med klipp från nyhetsuppläsningar där man ena sekunden blir full i skratt för att nästa sekund sätta det i halsen när man hör om läget i Iran och det hemska som händer.

Just den nyss nämnda scenen är bara ett koncentrat av denna känsla som genomsyrar stora delar av filmen. Det lustfyllda i filmskapandet påminner om motsvarande sekvenser i Be Kind Rewind (Michel Gondry, 2008) eller liknande metafilmisk komedi. Att växelklippa mellan detta och den betydligt allvarliga situationen på den kanadensiska ambassaden i Iran gör att man aldrig landar, man känner sig aldrig bekväm i filmens stämning. I och med att filmen är en thriller, och även tänkt som sådan, bidrar denna spänning mellan två lägen till en känslomässig spänning och en mycket välavvägd berättelseteknik.

Argo är inte helt utan nackdelar och problem, men ett väldigt gediget filmarbete tar tydlig överhand och jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i denna film. Och Led Zeppelin i soundtracket gjorde ju inte direkt något sämre heller, så att säga.

fredag 23 november 2012

Topp5-fredag #13: Metafilmer

Metainslag i film är onekligen ett ämne som jag återkommer till lite titt som tätt. Det finns mängder och åter mängder av exempel på både bra och dåliga sådana, och i dag såg jag en som tillhör den senare kategorin och därmed inspirerat till dagens tema. Ja det finns förstås många som jag inte har sett men vet bord vara aktuella för en lista, men detta är i vanlig ordning inget facit utan bara en några bra exempel.

5. Hollywood Ending (Woody Allen, 2002)

Inga komplikationer alls kring det här, helt vanlig Allen-film som blir en aning extra intressant just för att den handlar om en filminspelning. Att Allen spelar blind regissör är en god bonus. Dråpligt!

4. Tropic Thunder (Ben Stiller, 2008)

Ett bra exempel på när skådespelare blir regissör och gör film om att göra film. Tropic Thunder är total galenskap, vilket man förstås förväntar sig när Stiller skapar film med Jack Black och andra fånar. Alltså även alldeles fantastiskt underhållande och bra. Tom Cruise gör även världens bästa cameo.

3. Argo (Ben Affleck, 2012)

Ett till exempel på föregående idé. Men nån film blir det förstås inte. Jag såg filmen på dess premiärvisning i dag och blev mycket imponerad av hur otroligt väl Affleck lyckats med allt. Sista fyrtio minuterna tillhör det mest spännande jag sett, väldigt fint exempel på något slags postklassisk historisk thriller. Längre reflektion kommer eventuellt i dagarna.

2. Sunset Boulevard (Billy Wilder, 1950)

Klassikernas klassiker kan man väl säga. Det är nu många år sedan jag senast såg filmen, så en omtitt vore onekligen på sin plats. Hur som helst en utmärkt hybrid mellan noirsk thriller och dramakomedi.

1. Peeping Tom (Michael Powell, 1960)

Peeping Toms voyeurism väcker obehag när jag tänker på det, fotografen som är fixerad av tanken på att filma den ultimata skräcken i en människas ögon. Imponerande före sin tid i sitt användande av point-of-view-perspektivet och slasherinslag (intressant att Psycho [Alfred Hitchcock, 1960 {metaparentes}] samma år använde samma grepp i världens mest klassiska slasherscen).


onsdag 21 november 2012

Gumdrop - roboten som människa

I den supersprillans purfärska kortfilmen Gumdrop (Kerry Conran och Stephen Lawes, 2012) finns en robot som delar filmens titel. Tjusningen ligger i den gamla premissen att det viktiga inte är vad man berättar, utan vad man väljer att inte berätta. Det råder inget som helst tvivel för den som ser filmen om att Gumdrop är en robot. Sånt ser man. Vad Gumdrop som film gör är att ställa frågan vad som utgör en människa, varför kan inte en robot vara en människa. Gumdrop är en av de mest mänskligt uppträdande robotar jag någonsin har sett på film, vilket jag inte förväntar mig när hon utseendemässigt delar mer likheter med en dammsugare än någon traditionell androidrepresentation.

Det ska sägas att Gumdrop knappast är något häpnadsväckande mästerverk, men ändå en effektiv, snygg kortfilm.


tisdag 20 november 2012

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #4

Och så avslutningsvis en sammanfattning och så, som fortsättning på tidigare analys som kan läsas här.

Slutdiskussion

”Långt tillbaka i tiden, kanske för tusentals generationer sen, hade människan fördrivit sin medbroder från solskenet och friheten. Nu kom brodern tillbaka – men ack, hur förändrad!”1

Ovanstående citat innehåller på sätt och vis ett slags essens av skillnaderna mellan Wells roman och Pals film. Wells förmåga att ställa existentiella frågor kring livet, mänskligheten och världen blir tydliga redan i denna debutroman, medan Pal väljer att förenkla berättelsen och anpassa den till sin tid, med en tydlig spegling av det rådande kalla kriget och världspolitiken som den såg ut 1960. I Wells roman kan man se de dragen av hans tillhörighet till den sena upplysningen, hur människan utvecklats till två avarter som följd till klasskillnader och motsättningarna däremellan. Den oundvikliga revolutionen som medför morlockernas makthavande efter generationer av förtryck osar starkt av marxism, och trots att morlockerna besitter vad som kan kallas de dåliga mänskliga egenskaperna medan eloanerna fått bibehålla de goda, poängteras hur Tidfararens förakt mot underjordsfolket har sin grund i hans sympatier för ”den Andre”, som han närmar sig och så smått börjar identifiera sig med. Pal tar till fasta på dessa skillnader men genom att låta eloanerna bli mänskliga och mer identifikationsvänliga blir de snarare en liknelse för den goda västvärlden medan morlockerna intar position som ett slags förtryckarvälde – speglat i verkligheten av de två parterna i kalla kriget där eloanerna representerar väst och morlockerna öst.

Man kan mycket väl hävda att detta är det naturliga överförandet av en berättelse från en tid till en annan, anpassad väl för att avbilda samtiden, men det vore att förenkla. Genom att flytta rollen som ”de Andra” från eloanerna till morlockerna i första hand, tappar hela berättelsen ett djup, det skapas en oproblematiserad svartvithet erinrande av den i traditionella amerikanska krigsskildringar där subjekten är just goda och de andra reduceras till en onyanserad ondska. På grund av förlorat resonemang kring mänsklighetens utveckling blir morlockerna i filmen ett självklart objekt utan mervärde utöver sin roll som konfliktskapare. I Wells roman finns både eloanerna som ”den Andre”, och med tiden som Tidfararen börjar bli en av dem kan man påstå att rollen överlämnas till morlockerna. Det gör berättelsen flerdimensionell och belyser människans tendens att gruppera sig och således utesluta, en ”den Andre” är alltid obligatorisk för att positionera sig mot.

Centralt i båda versionerna är Tidfararens vithet, som nog till viss del får sägas representera Wells eget upplysta intellekt och vida utvecklade visionärskap. Oavsett vem som i första hand blir ”den Andre” så är det i båda fallen ”den Andre” hans vithet definieras utifrån, vare sig det rör sig om eloanernas infantila, intellektbefriade och smått drömska tillvaro eller morlockernas brutala mörker, kannibalism och monstruositet. I enlighet med Dyers tolkningar av vithet innehar Tidfararen alla de egenskaper som tillskrivs den vita mannen, han blir en tydlig norm för världsordningen, medan eloanerna, trots sin ljusa hudton, och morlockerna å sin sida mycket väl representerar svartheten, eller kanske i synnerhet ett ”annanskap”.2

1 Wells, 104.
2 Dyer, 826ff.

söndag 18 november 2012

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #3

Del tre i närläsningen av Tidsmaskinen. Föregående delar finns här.


Morlockerna som de Andra i George Pal

”So this was the destiny of the Eloi. They were being bred by the morlocks, who had degenerated into the lowest form of human life – cannibalism.”1

George Pal gör i sin filmatisering en annan läsning gällande. Genom att göra eloanerna engelsktalande och till växten lika stora som gemene man förmänskligas de och banden mellan dem och Tidfararen stärks. De har fortfarande sina olikheter i sina respektive kulturer, men befinner sig i utgångsläget ett stort steg närmre varandra än i Wells roman. De känslomässiga spänningar som uppstår mellan Tidfararen och Weena framstår fullt naturliga, när Weena portätteras av en kvinna som efter den samtida människans normer uppfattas som attraktiv. Kärlekshistorien ter sig mer konventionell än när den i romanen snarare gestaltas genom beundran, nyfikenhet och en trygghetskänsla hos lilla Weena, som i sin tur väcker en pliktkänsla för ansvarstagande och beskyddande hos Tidfararen. Weena blir ett okomplicerat kärleksobjekt snarare än den förvisso moderat, men ändå i viss mån komplexa dottersfigur hon representerar i förlagan.

Istället står den underjordiska monstermänniskoarten morlockerna för den tydliga rollen som ”de Andra”. Morlockerna lever under marken och har tagit kontroll över eloanerna genom att ställa dem i direkt beroendeposition till sig. De odlar maten som eloanerna lever av, de syr kläderna som eloanerna klär sig i, men med det onda uppsåtet att om nätterna jaga, döda och äta dem. Liksom eloanerna har de aldrig sett eld, men istället för att väcka nyfikenhet blir de livrädda för Tidfararens märkliga konster som tändstickorna innebär. Man kan säga att det är som om mänskligheten som vi känner den i dag, i framtiden utvecklats till ett slags Jekyll/Hyde-scenario där eloanerna representerar det goda och morlockerna det onda. Detta möjliggör mycket väl ett applicerande av Tofighians motsatspar på eloanerna kontra morlockerna istället för som tidigare Tidfararen kontra eloanerna. Medan eloanerna har mer likheter med dagens människa är morlockerna bokstavligen submänniskor i och med att de lever under jorden, och även djuriska i sin framställning då de mer liknar håriga apor än hur vi är vana att se människor. Medan eloanerna lever på den odlade frukten så är morlockerna barbariska kannibaler – vilket refereras till som den lägsta formen av människoskap.2

Man avviker från normen i framställningen av ”de Andra” så till vida att morlockerna i ett par av motsatsfallen är i den dominanta positionen, vanligen tillskriven subjektet i sammanhanget. Morlockerna är mer utvecklade vad gäller industrier och rationellt tänkande, vilket sätter dem i en överlägsenhet gentemot eloanernas tydliga underlägsenhet. Vad som gör att rollen som ”de Andra” likväl definieras i morlockerna anser jag vara ändamålet med dessa industrier och överlägsenheten, i och med att dessa positioneringar i första hand bidrar till att verka för deras kannibalism, befästs motsättningarna mellan de två människoraserna tydligare. Deras rationella sinnen gör deras djuriska beteende mer möjligt.

1 Pal, 1:17:13
2 Ibid.

fredag 16 november 2012

Topp5-fredag #12: The Bait Shop

I dag har en film jag glömt namnet på svensk premiär. Vad jag minns är att Adam Brody är med i den. Adam Brody kommer i min (och de flesta andras) värld för alltid förknippas med O.C. (The O.C., Josh Schwartz, 2003-2007) både i första och andra hand, varför dagens tema blir fem favoritspelningar från The Bait Shop, såklart.

5. Death Cab For Cutie

Lika förknippad som Adam Brody är med O.C. är Seth Cohen med Death Cab For Cutie. Således är de förstås oundvikliga på en sån här lista, det är som att de tonsätter hela Seths persona.

4. The Walkmen

Vid något tillfälle köpte jag The Walkmens Bows + Arrows och det fanns nåt bekant i öppningsspåret. Jag antog helt enkelt att jag hört skivan nån gång för längesen, men när jag långt senare såg om O.C. insåg jag att det var från deras spelning där jag kände igen det. Utmärkt band, utmärkt skiva, utmärkt framträdande.

3. The Thrills

Lite samma sak här, fast med skillnaden att jag var bekant med The Thrills innan jag såg serien. Givetvis får det stor effekt när man i sina tonår får se ett favoritband i en favoritserie, framför allt när det rör sig om ett lite mindre skitkänt band så som The Thrills.

2. The Killers

Samtidigt som Death Cab på något sätt representerar Seth Cohen känns det som att det är The Killers som är O.C.-bandet nummer ett. Det kan förstås även ha att göra med vad jag själv lyssnade på under den perioden, men som fakta kvarstår ändå att min kärlek till The Killers och O.C. är något av en symbios där det ena medför det andra.

1. Rooney

I första säsongen hade inte The Bait Shop introducerats ännu, men man kan tänka sig att det var där de såg Rooney ändå. Om inte så är det skitsamma. Det relevanta är hur fantastiska scenerna inför spelningen är, när Luke provspelar gitarrer och sjunger sånger för föga imponerade Rooney-musiker. Även hans klassiska Rooney-tjut från publiken kommer att vara för evigt ihågkomna som något alldeles extra. Jobbigt avsnitt i övrigt dock, Oliver kan dra åt pipsvängen.

Spotify-lista!

torsdag 15 november 2012

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #2

Fortsättning från föregående inlägg.


Eloanerna som den Andre i H. G. Wells

”Och så framställer plötsligt en av dem en fråga som ställer honom på en femårings nivå i intellektuellt avseende – frågar mig rent ut om jag kommit från solen i ett åskväder!”1

När Tidfararen först anländer till det framtida London och ser Themsens flodbädd som enda kännetecken för att han är kvar på samma plats som han lämnade via den fjärde dimensionen, stöter han direkt på en sorts främmande varelser. Om ”den Andre” definieras som en motpol till subjektet, finns här inget tvivel om att det är dem han stött på.2 Eloanerna beskrivs som fem fot långa, androgyna och högst homogena i sitt utseende.3 Det sistnämnda kan tolkas på två sätt – antingen att de likt många djurarter har så stora yttre likheter att man ej ser skillnad mellan dem, eller en symbolisk liknelse vid hur Said beskriver 1800-talets syn på orientalister som en efterbliven ras där man ser till sin nidbild av det homogena kollektivet snarare än individer och subjekt.4 Den senare tolkningen stärks av att eloanerna till en början kommunicerar med Tidfararen via gester och ljud, då de utvecklat ett nytt språk som han förstås inte är bekant med. När Tidfararen väl börjar lära sig deras grundläggande fraser finner han hur deras ordförråd är så bristfälligt och sparsmakat att det fortfarande ter sig omöjligt att oproblematiskt kommunicera med dem, vilket kan ses som synnerligen underutvecklat i motsats till Tidfararens egen breda och välutvecklade vokabulär.

Hur eloanerna intellektuellt sett skiljer sig från dagens västerlänning i och med avsaknad av läs- och skrivkonst och övrigt kulturellt uttryck underbygger förstås deras roll som ”de Andra”, men utöver det kan man med så gott som vartenda motsatspar som Tofighian tar upp applicera begreppen på förhållandet mellan Tidfararen och hans nya vänner eloanerna.5 Om han är människa är de definitivt ett slags submänniskor, som i egenskap av sin korta längd och androgyna yttre sätts i direkt motsats till Tidfararens vuxna manlighet. Medan man hela tiden får följa Tidfararens tankar och planer – teorier om hur världen kom att bli som den blev – så lever eloanerna för dagen, eller rent av för stunden, utan att tänka efter för så mycket som en sekund. Den slutliga distanseringen mellan Tidfararen och eloanerna blir även på ett sätt den avgörande, där Tidfararen som subjekt får ett tydligt och betydelsefullt eget väsen. Tidfararens första närmande till eloanerna sker när han räddar livet på Weena, som fallit i sjön och som ingen annan bryr sig om. Genom hela berättelsen får man ta del av Tidfararens empati och medmänsklighet såväl som hans förtvivlan och uppgivenhet. Genom hela berättelsen poängteras även denna brist hos eloanerna, hur de inte känner till döden eller ens känslan rädsla.

Ytterligare ett exempel vill jag ta upp, på hur Wells gör eloanerna än mer primitiva med en tydlig symbolik till något slags urmänniska, nämligen att elden inte längre är uppfunnen. När Tidfararen tänder en tändsticka blir Weena helt till sig och försöker leka med eldslågan, för att hon aldrig sett något liknande. När elden – som i dag är bland de mest självklara ting i världen – blir något främmande, gör det givetvis även detta framtida folk till främlingar.

1 Herbert George Wells, Tidsmaskinen, övers. Kjell Ekström och Sam J. Lundwall (Höganäs: Bra Klassiker, 1986), 51.
2 Nadi Tofighian, föreläsningen Föreställd gemenskap och den Andre 15 oktober 2012.
3 Wells, 48ff.
4 Edward W. Said, Orientalism, övers. Hans O. Sjöström (Stockholm: Ordfront, 1993), 206.
5 Tofighian.

tisdag 13 november 2012

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #1

Jag följer upp essän Nautilus plats i populärkulturen med en ny sådan, baserad på ett annat grundläggande science fiction-verk. Spännande!

Tidfararens vithet och den Andre 

I följande text avser jag göra en läsning av Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) och dess litterära förlaga av H. G. Wells, där jag ämnar analysera Tidfararens vithet och i relation till den definiera ”den Andre”. Huvudsakligen kommer jag att utgå från egna analyser baserade på texter av Said, Ahmed och Dyer som berör området, för att applicera deras begrepp och resonemang på de respektive tolkningarna av berättelsen. Med texten vill jag undersöka vilka som utgör ”de Andra”, om det finns mer än en grupp som går att tolka in i begreppet och hur dessa utgör vitheten hos Tidfararen samt utforska på vilka sätt George Pals film avviker från sitt källmaterial.

Tidfararens vithet och hur han blir främlingen (för att snart återfå sin vithet)

”A million yesterdays of sensible men dying for their dreams... for what?! So you can swim and dance and play!”1

Enligt Dyer definieras västerlänningens vithet utifrån vad vad som saknas i definitioner av andra etniciteter, det vill säga en motsats till ett ”annanskap”.2 I sitt exempel Skandalen kring Julie (Jezebel, William Wyler, 1938) tillskriver han den svarta huvudpersonen attributet ”liv” som innebär kroppslighet, känsloliv och sensualitet, vilket medför vithetens motsvarighet i hjärnan och intellektet.3 Utifrån dessa premisser går det att dra direkt tydliga kopplingar både till Wells roman och Pals filmatisering av densamma. Eloanernas – det vill säga den ena av två avarter från människan, i den avlägsna framtid berättelsen utspelar sig – leverne präglas av liv och glädje, de roar sig uteslutande med att dansa, leka och äta. Deras vokabulär har blivit så tunn att de knappt konverserar och definitivt inte läser några böcker eller kultiverar sig på annat sätt. I motsats till detta är Tidfararen en vetenskapsman som till lika delar ägnar sig åt uppfinningar som att berika sitt intellekt med vetenskapliga skrifter så väl som middagar med andra högintellektuella herrar, vad gäller ”liv” finns alltså en tydlig distans mellan Tidfararens vithet och eloanernas livfulla ”annanskap”.

Från det att Tidfararen påbörjar sin tidsresa till år 802 701 kan man dra paralleller till Ahmeds beskrivning av hur John Dunbar i Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990) närmar sig främlingen för att så småningom bli en av dem. När hon skriver att Dunbar drivs av nyfikenhet och sin lust att se gränslandet, samt hur han måste åskåda på avstånd för att verkligen kunna se den främmande civilisationen ser jag direkta likheter med hur Tidfararen distanserar sig från det märkliga framtida människosläktet för att ta del av deras värld från ett utifrånperspektiv.4 Vidare beskrivs hur Dunbar närmar sig indianerna och börjar leva som dem, genom att ta del av deras seder och vanor, och inte längre definiera sig själv mot dem.5 På samma sätt närmar sig Tidfararen eloanerna via Weena som han fattar ett visst tycke för, han tar del av hennes och deras värld och kultur. Vid en vändpunkt, där Dansar med vargar-liknelsen slutar, tar han sina sinnen till fånga och börjar det stora projektet att försöka ta sig hem igen – och lämnar således de nya medmänniskorna han funnit i och med eloanerna. Denna fortsättning, med avståndstagandet från de främlingar han nyligen kommit att bli en av, kan snarare liknas vid direkt verklighetsbaserade filmer som Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) eller Den vita massajen (Die weisse Massai, Hermine Huntgeburth, 2005) som båda berättar historier om hur människor trots nyfikenhet, affektion, engagemang och strävan aldrig kan förändra sitt ursprung, där skillnaderna mellan deras vithet och de Andras ”annanskap” blir för stora för att vara förenliga.

Tidsmaskinen, DVD, regisserad av George Pal, Beverly Hills, 57:47.
2 Richard Dyer, ”White”, i Film Theory and Criticism: Introductory Readings, red. Leo Braudy och Marshall Cohen (New York: Oxford University Press, 1999), 827.
3 Ibid 833.
4 Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, övers. Amelie Björck, Patricia Lorenzoni och Maria Åsard (Hägersten: Tankekraft, 2011), 43.
5 Ibid 44f.

lördag 10 november 2012

Topp5-fredag #11: James Williamson

För mig räknas det som fredag fram tills jag somnat inför lördagen. Eftersom jag inte varit hemma på hela dagen och kvällen kommer därför topp5-listan lite försenad (men inte för sen). Det rör sig om festliga filmer av James Williamson. Fem stycken på cirka femton minuter, det är bra jobbat.

5. Fire! (1901)

Det är omöjligt att inte låta sig imponeras av denna stora bedrift, redan tidigt i sitt filmskapande visade Williamson på stor talang. Kanske inte superspännande att se bortsett från för det historiska värdet, men just det värdet är högt.



4. The Little Match Seller (1902)

Baserad på H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna är denna lilla pärla både vacker och känslofull. Väldigt fina effekter och smart berättad.



3. Stop Thief! (1901)

Det är klart att det är fånigt och dumt, men om man motstår att dra på läpparna när tjuven gömmer sig i tunnan och blir utdragen och ja hu det här är roligt ändå.



2. An Interesting Story (1904)

Kanske världens första riktiga slapstick-film. Inte alls otänkbart även världens än i dag bästa slapstick-film. Jag kanske är en åsna som tycker det är helfestligt, men i så fall är jag åtminstone en glad åsna. Super!



1. The Big Swallow (1901)

Ett smärre mästerverk, jag älskar den fullkomligt. På en minut hinner Williamson bygga upp något slags stämning och effekten är densamma som om toppfolket inom branschen skulle göra samma film i dag. Dessutom kanske den första riktigt extrema närbilden inom rörlig bild.


torsdag 8 november 2012

Människans obestridliga högmod - en metareflektion

Den skarpsynte har rimligtvis redan räkna ut kopplingen mellan denna bloggs namn och populärkulturen i och med Metropolis (Fritz Lang, 1927) som utgör både sidhuvud och bakgrund (om än skapligt förvrängt). I förra avsnittet av Obiter Dictum tipsades om en annan film som bygger på berättelsen om Babels Torn, nämligen sci fi-kortisen The Origin of Creatures (Floris Kaayk, 2010), som jag i går bestämde mig för att se och därmed även tycka mycket om.

I en futuristisk postapokalyps (ja, där återkopplade jag till den också) lever muterade människokroppsdelar som försöker samarbeta för att bygga ett högt torn. Tornet ska möjliggöra så mycket solljus som möjligt till deras drottning som då kan föröka sig. De måste alltså lyckas för att överleva. Det är en väldigt bisarr film där de muterade kroppsdelarna väcker både fascination såväl som äckel - vilket ju ofta är eftersträvansvärt. Med sitt dussin minuter i speltid finns ingen ursäkt till att inte kolla. Och häpna.



För några veckor sen såg jag även en annan film som går att koppla till samma tema, Plurality (Dennis Liu, 2012). Utan några andra likheter med The Origin of Creatures än genrebenämning och futuristiska dystopier finns ändå liknelsen med berättelsen om Babels torn bubblande under ytan. Det handlar fortfarande om människans obestridliga högmod, den här gången i en framtida totalitär stat där ens genetik är kopplad till allt. Alltså verkligen allt. Det är en väldigt imponerande film och ett oerhört fascinerande koncept som mycket väl skulle kunna tänkas appliceras på en långfilm. Den får mig att tänka på Minority Report (Steven Spielberg, 2002) och jag kan tänka mig att man även kan dra paralleller till Looper (Rian Johnson, 2012) som jag tyvärr ännu inte haft möjlighet att se. Men ja, Plurality, den måste ni se för allt i världen!

tisdag 6 november 2012

Eskapismens utopi

Det har nästan gått ett år sedan jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv och en gång för alla fördjupa mig inom science fiction-genren, som jag haft en kärlek till sedan barnsben. Jag började med att se igenom milstolpar och klassiker inom filmsfären och har sedan sommaren i första hand ägnat mig åt litteraturen.

Efter att Fallout 3 tog slut (som jag ju spelade allt för långt i efterhand) kände jag två olika smaker i munnen. Den ena var av bitter förtret över det fruktansvärt dåligt skrivna slutet, som helt abrupt tvingade mig att sluta spela. Den andra var den så kallade mersmaken (inte saftdrycken) - jag villa snarast fortsätta med Fallout: New Vegas, men så blev det inte. För innan jag hann besluta mig för att lägga en beställning av spelet hann jag invigas i en annan dystopisk framtidsvärld, om än inte fullt så avlägsen, och betydligt tidigare uppdiktad.

Jag läser nu William Gibsons Neuromancer och kan omöjligt låta bli att fascineras något oerhört av den värld han spekulerar i, cyberpunkens urmoder (nåja, diskutabelt). Jag kan ju inte med rimlighet påstå att jag önskar mig den trasiga, dekadenta värld som Case hankar sig fram i, men jag kan inte heller med ärlighet påstå att jag den har ett enormt attraktionsvärde. Liksom Fallout, Mad Max, Firefly, In Time, Gattaca... ja ni fattar eventuellt vad jag åsyftar, beskrivs estetiken och ja, skiten som något väldigt fantastiskt (fantastiskt som i fantastik, inte underbart). Det är svårt att inte romantisera dessa skeva, förvridna samhällen. Genom att vara den utlimata eskapismen - den världen jag älskar att vistas i, om än bara i fiktionen - lurar jag gärna mig själv att det även är den ultimata utopin.

lördag 3 november 2012

Bokreflektion: Jorden runt på 80 dagar

Att jag skulle ta tag i min nästa Jules Verne-roman tedde sig högst rimligt, efter några böckers uppehåll. Att det blev just Jorden runt på 80 dagar berodde på att det var den enda de hade i oavkortad version på biblioteket. Men det var väl trevligt. Jag visste förstås att den inte var sci fi-betonad som En världsomsegling under havet, men trodde att det åtminstone skulle finnas med en luftballong. Tji fick jag, det var visst bara i filmerna.

Nåja, det går förstås att ha invändningar på den koloniala syn som präglar både språket och delar av berättelsen, men kommer man förbi det så blir den en fröjd. På många sätt är den väldigt lik En världsomsegling under havet. Phileas Fogg bär ändå vissa likheter med Kapten Nemo i och med sin mystik, och tystlåtenhet. Resan ovan jord liknar den i världens hav såtillvida att upplägget är detsamma. De åker och så händer någonting och så åker de och så händer någonting.

Dock innehöll romanen på intet sätt samma fantastik som gjorde att jag totalälskade En världsomsegling under havet. Istället ser jag nu fram emot att ta tag i Till jordens medelpunkt eller Den hemlighetsfulla ön och är nöjd med att Jules Verne åtminstone visat sig gediget kapabel som berättare även i den mindre fantastiska av de två romaner jag läst.

fredag 2 november 2012

Topp5-fredag #10: Sammanfattning av Kulturstudier och rörliga bilder

Jag gör som för några veckor sen och sammanfattar den kursen jag just tagit mig igenom (sånär som på en tenta som kvarstår, då) med en rad goda tips jag fått ta del av de senaste veckorna. Samtliga filmer väl sevärda.

5. King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Det är framför allt vissa effekter och den historiska betydelsen som gör King Kong till en film man borde se. Jag har flertalet invändningar, diverse delar av historian som fördelaktigt hade kunnat plockas bort för att fokusera rätt. Men för sin tid är jag mäkta imponerad.

4. Persepolis (Vincent Paronnaud och Marjane Satrapi, 2007)

Stora och viktiga ämnen berörs. Kvinnoförtryck, utanförskap och krig står centralt i denna smått förtjusande coming of age-berättelse baserad på Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner med samma namn. Stundtals väldigt engagerande och rakt igenom ett gediget animationsarbete som bibehåller seriekänslan väldigt väl.

3. Priscilla - öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, Stephan Elliott, 1994)

Det här kändes på förhand inte som något jag skulle kunna komma att uppskatta alls, men charmerande karaktärer och en berättelse som får mig att glömma omvärlden bevisar motsatsen. Terence Stamp överglänser all konkurrens med en fantastisk rollprestation i en minst lika fantastisk rollfigur. Knappast utan brister, men onekligen en film jag glatt rekommenderar för alla att se.

2. La Noire de... (Ousmane Sembene, 1966)

Det historiska värdet blir per automatik centralt när det rör sig om filmer som är först med någonting. La Noire de... är först med att vara en senegalesisk långfilm. Det är tydligt att man tidigare var under franskt styre dels i och med att filmen i huvudsak utspelar sig i Frankrike men framför allt för att den mycket väl hade kunnat vara gjord av någon av de större franska nya vågen-regissörerna. Relevant berättelse smart berättad, behaglig längd och betydelsefull film.



1. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Den avhandlades förvisso i Topp5-fredag #7, men förtjänar givetvis ändå att här höjas till skyarna.

Ett sant mästerverk som jag är väldigt glad att jag äntligen tvingades ta mig för att se. Över tre timmar är alltid i längsta laget, men i detta fall blir det aldrig det minsta påfrestande eller över huvud taget långtråkigt - sällsynt när det gäller kombinationen Jag och långa filmer. Det finns en enda detalj som hindrar mig från att utnämna den här till helt perfekt, vilken jag tänker utelämna för att fokusera på allt som gör den helt makalös. Skådespelet från hela ensemblen håller anmärkningsvärt hög kvalitet, miljöer och kostym ter sig så autentiskt jag någonsin kan föreställa mig, och den episka berättelsen är i sig en fröjd att följa. Ja, den är då sannerligen den måste-se-film som man ju läst överallt.