tisdag 19 februari 2013

Filmreflektion: Omoraliserande problematisering och svenskintresse i Promised Land

När Matt Damon och Gus Van Sant samarbetar igen i Promised Land (Van Sant, 2012) säger det sig självt att jag kommer älska filmen. Om än inte förbehållslöst, så gjorde jag det nog ändå. Här följer varför.

Frågan om naturgas kontra andra bränslen och energikällor är i allra högsta grad relevant. Samtidigt som Promised Land kretsar kring denna, och ställer relevanta frågor, drar man sig från att ge allvetande svar, vilket jag ser som en god egenskap. Naturgasföretaget Global Gas exploaterar byar och småstäder med löften om rikedomar till samhällenas invånare, men vilka andra konsekvenser som medföljer lämnas onämnda. Då berättandet sker genom deras representanter i och med Matt Damon och Frances McDormands karaktärer ger man det onda företaget två väldigt mänskliga ansikten, även när de stöter på motstånd i form av pålästa invånare och miljökämpar. Det sker ett par vändningar som inte nödvändigtvis hjälper till att reda ut några av frågorna kring energi, men som definitivt pekar ut det stora gasbolaget som den lika stora boven. Man presenterar båda sidorna i god dager, och det är i första hand kapitalistiska strukturer som får ta sig an kängan.


Det är mycket tack vare Gus Van Sants alltid lika finstämda och fingerkänsliga regi filmen uppnår det resultat den gör. Nog för att det hade varit intressant att se var Damon själv gjort av det hela (som det var tänkt), men ingen porträtterar människor och landskap som Van Sant. Och apropå Van Sant så är det mycket tack vare hans foto jag alltid har älskat honom, och i detta fall finns det en svensk förankring. Det är nämligen ingen annan än Linus Sandgren (som tidigare filmat bland annat Snapphanar och Kommissarie Winter) som tagit steget till Amerika och fått den stora äran jobba under Van Sants regi. Jag kan i alla fall inte tänka mig något bättre för en filmfotograf. Kul!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar