Filmreflektion: Röjar-Ralf och referenskulturen - en postmodernistisk pastisch

Det är väldigt tidsenligt att fylla verk till bredden med populärkulturella referenser. Serier som The Big Bang Theory (Chuck Lorre och Bill Prady, 2007-) gör succé hos den vuxna generation genom att göra just detta, och på så sätt appellera till en målgrupp som känner till dessa. I en värld där klassiska filmscener och populärkulturella fenomen exploateras mer genom fans återskapningar i youtubeklipp och som internetmemes än i sina originalsammanhang passar en film som Röjar-Ralf (Wreck-It Ralph, Rich Moore, 2012) in perfekt.

För mig är ploten sekundär i Röjar-Ralf. När den väl sätts i rullning tar något slags klassiskt Disney-mode över och även om det underhåller för sig, inser jag att det inte är därför jag ser filmen. Istället får vi gå tillbaka till början, filmens inledning. Röjar-Ralf sitter i möte med en stödgrupp för TV-spelskurkar, och med sig i gruppen har han bland andra Bowser, Zangief och M. Bison från Street Fighter-serien och Kano från Mortal Kombat. För att nämna några stycken. Förutom Bowser är det här relativt smala referenser, ämnade för den som spelat sin beskärda del TV-spel. På en reklamskylt skymtar Sonic förbi, man nämner Mario och Lara Croft i dialogen och Pac Man och hans tillhörande spöken dyker upp flertalet gånger i olika sammanhang, dessa snappar nog de flesta upp. Genom att ha med de enkla referenserna bjuder man in alla till filmen, men genom de lite smalare riktar man sig specifikt mot den nämnda referenskulturen. Den yttre världen är en arkadhall och spelfigurernas största fasa är att deras arkadkabinett tas ur bruk, vilket skulle lämna dem arbetslösa (Q*bert med vänner är redan där). Genom att man medför vissa tekniska aspekter i berättandet implementerar man även diverse referenser till spelmediet i stort, utöver bara specifika karaktärer. Även de faktum att spelet Fix-It Felix Jr. där Röjar-Ralf är boven påminner starkt om Donkey Kong och titeln Hero's Duty kan tänkas vara en direkt koppling till flertalet liknande verkliga speltitlar visar på detta, allt för igenkänningsfaktorn.

En rolig scen med oreokakor återskapar Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939) och när mentos faller ner i light-cola händer även i filmen det vi alla sett på youtube, vid ett tillfälle använder en filmkaraktär den klassiska Konami-fuskkoden och eftertexterna utgörs helt av TV-spelsmiljöer inspirerade av verklighetens spel såväl som de förekommande i filmen. Överallt, filmen igenom finns alltså referenser till det mesta man möjligtvis kan föreställa sig, och i alla tänkbara riktningar man möjligtvis kan föreställa sig. Det gör att filmen blir en väldigt rik upplevelse i saker man kan peka på och skratta åt, medan filmens berättelse hamnar i ett välförtjänt skymundan. Inte helt oproblematiskt alltså, men på sätt och vis en postmodernistisk pastisch på hur kultur konsumeras i dag. Genom att få även det som eventuellt spretar att kännas sammanhållet i sammanhanget, blir Röjar-Ralf en väldigt njutbar och oerhört härlig film som är svår att inte älska.