Närläsning: Metaperspektiv i Nairobi Half Life

Inför den annalkande Oscarsgalan (som jag återkommer till orimligt mycket i och med att det inte är nämnvärt intressant) har Kenya för första gången skickat in ett bidrag att konkurrera om bästa utländskspråkiga film. Juryn tog inte upp den som en nominering, men jag såg filmen ändå.

Nairobi Half Life (David Gitonga, 2012) handlar om unge Mwas som lämnar landsbygden för storstaden i drömmen om att bli skådespelare. Samtidigt som han lyckas få en roll i en liten teateruppsättning tvingas han leva gängliv i kriminalitet för att över huvud taget livnära sig. Denna typ av berättelse har berättats oändligt antal gånger, men ändå upplever jag att den aldrig har berättats såhär.

Man kan ju tro att det enda jag känner till här i världen är Oscarsgalan och metaperspektiv i film, så ofta som jag skriver om det. Men här är det relevant, och väldigt smart implementerat. Utan att avslöja för mycket om handlingen kan jag ändå nämna hur den teaterpjäs Mwas spelar i speglar både filmen i stort och berättelsen som filmen förmedlar. När Mwas gör sin audition för rollen så säger en av regissörerna hur han har något speciellt. En annan svarar "han? är du galen? han är ju ingen skådespelare" varpå förstnämnda säger att det är just det som är grejen. Likadant upplever jag Joseph Wairimu som spelar rollen som Mwas, som känns mer som en historieberättare än en skådespelare. Ni vet hur en god berättare kan få vad som helst att bli intressant? På samma sätt använder Joseph Wairimu sin kropp för att berätta vad filmen vill berätta, och skapar en sällsynt realism genom att i avsaknad av konventionella skådespelaruttryck bryta ner delar av den illusion filmer bygger upp.

Vidare finns den scen då de repeterar inför sin föreställning när Mwas i en stor kista berättar för Cedric om hur det känns som att han lever som två olika personer, varpå Cedric böjer sig fram för att kyssa honom. Detta är en scen som man sett så många gånger att den rent av hade förstört filmen lite grann, om det inte vore för att även den speglar filmens berättelse i och med just det dubbelliv som Mwas lever. Slutligen följer även det tal som Mwas håller i slutet av premiärföreställningen. Man vet inte om det följer manus eller om Mwas bara talar ifrån hjärtat, för det han säger är precis lika applicerbart på pjäsen som på hans egen berättelse. I grund och botten handlar det om hur samhällets undre skikt ignoreras och ses förbi av dem som har det bättre ställt. Att man upphör att betraktas som människa när man inte längre kan leva mer än för dagen. Det är ett fint och tänkvärt tal, som summerar filmens patos på bara några rader.