Topp5-fredag #24: Nyinspelningar

Här om dagen såg jag Total Recall (Len Wiseman, 2012) och det var väl inte mycket mer med det. Kanske blir det tredje gången gillt om trettio år eller så. Tills dess får vi hålla till godo med andra nyinspelningar som gillas, så här kommer en lista med fem fina. Som vanligt har jag säkert missat massor av skitbra (även om dessa filmer tenderar att vara ganska trista) och filmer som jag inte sett originalet av skiter jag också i att ta med, jag håller jämförelsen mellan tolkningarna som relevant

5. Psycho (Gus Van Sant, 1998)

Ja jag vet att alla i hela världen ungefär hatar denna skapelse. De ser det som en styggelse att befläcka Hitchcocks arv med en konventionell nyinspelning. Personligen anser jag att Van Sant hittat något intressant, har väldigt snygga färger och att Danny Elfmans musiktolkning är utmärkt. Och så är det rätt djärvt av en regissör som Gus Van Sant att experimentera med att återskapa Hitchcock bildruta för bildruta.

4. Metropolis (Rintaro, 2001)

Okej, tveksamt om den kvalar in. Baserad på en manga som i sin tur kanske är mer inspirerad av, än baserad på, Fritz Langs Metropolis (Lang, 1927). Men jag bestämmer att den får vara med här. Robotarna är mer robotlika och klasskampen representeras annorlunda, men i grund och botten har de samma andemening. Denna anime-Metropolis är en fullt värdig tolkning av tyska expressionistens magnum opus.

3. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Vid en första anblick kan det synas som att de två filmerna skiljer sig åt väldigt mycket. Den ena utspelas i Chicago och handlar om alkohol, den andra i Miami och det är mestadels kokain som hanteras. Tony Camontes mindre hälsosamma förhållande till sin syster är inte riktigt detsamma för Tony Montana. Italiensk kontra kubansk imigrant. Och. Så. Vidare. Bla bla bla. De Palmas Scarface är den fullt naturliga nyinspelningen i och med att den tar tillvara på sin tidsanda på samma sätt som Howard Hawks gjorde dryga femtio år tidigare. Vilken som är bäst är irrelevant (De Palmas tror jag bestämt), båda är fantastiska filmer och unika tidsdokument.

2. De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995)

Det mest anmärkningsvärda med De 12 apornas armé är sättet på vilket den hanterar sitt källmaterial. Chris Markers Terassen (La Jetée, Marker, 1962) har ett synnerligen annorlunda uttryck, och saknar utvecklad plot i och med att den består av ett 28 minuters bildspel. Fantastiskt av både Marker och Gilliam, den som gillar den ena måste se den andra. Två stycken helt unika och alldeles utmärkta filmupplevelser.

1. Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2002)

Är det aslamt att sätta Vanilla Sky som etta? Den skiljer sig väldigt lite från sin förlaga Abre los ojos (Alejandro Amenábars, 1997), nästan så pass lite att den skulle kunna kallas menlös. Men för mig är den det starkare kortet av tre stora anledningar.

Nummer ett är produktionsvärdet. I många fall är detta något jag inte bryr mig nämnvärt mycket om. De flesta filmer jag faller för hade snarare tjänat på mer smuts och sämre allt. Vanilla Sky är ett undantag, som tjänar på att allt ser helt perfekt ut rakt igenom. Det skapar en känsla av overklighet som spelar väldigt väl med filmens övriga teman.

Nummer två är musiken. Bara massor av jävligt bra popmusik. Både bra ur ett popperspektiv och bra ur ett filmperspektiv. En utmärkt ljudlagd film helt enkelt.

Nummer tre är Tom Cruise. Många hatar honom, själv tycker jag att han gör så gott som varje roll han tar väldigt väl, så även denna. Inget ont om Eduardo Noriega som gör motsvarande roll i den spanska versionen, men någon Tom Cruise är han inte.