Filmreflektion: Dark City

Senast jag såg Dark City (Alex Proyas, 1998) halvsov jag mig genom den, jag måste ha varit trött. Jag förstod inte särskilt mycket, och har länge tänkt se om den. Nu blev det äntligen av. Som jag nämnt tidigare kommer min kandidatuppsats med stor förmodan handla om framtidsdystopier, och samhällskritiken som återfinns i dem. Dark City har inte mycket av den varan, men istället två andra väldigt starka teman som även de återkommer i flera andra filmer.

Närmast till hands ligger nog The Matrix (Andy Wachowski och Lana Wachowski, 1999) som var ett år senare med att ställa dessa existentiella frågor, men klart mer sedd och hyllad. Bland annat har det hävdats att filmen kan ses som en analogi för Platons grottliknelse, något som även sagts om The Matrix. Det är teologen Gerard Loughlin som gör liknelsen med Dark City och menar att stadens befolkning är grottans fångar, och att John Murdoch är den fånge som lyckas fly, och se verkligheten. Att göra samma liknelse i The Matrix är inte långsökt, och det hela bygger på frågan om verklighet kontra overklighet som båda filmerna väcker. Det är intressanta tankegångar som rör sig, och varje film som bidrar med någon ny idé på den här fronten är en film jag välkomnar med vidöppen famn.

Det andra genomgående temat är frågan om vad som utgör en människa. I kommentarerna till filmen säger regissören Alex Proyas följande.

One of the things that we're exploring in this film, is what it is that makes us who we are. And, when you strip an individual of his identity, is there some spark, some essence there that keeps them being human, gives them some sort of identity?

Även detta är förstås något man kan gå och grubbla på i oändlighet, och även en fråga som många tidigare filmer ställt. Det är påtagligt i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), där skillnaden mellan replikanter och människor är så marginell är det är näst intill omöjligt att skilja dem åt. Egentligen kan det även sägas gå ganska väl i linje med frågan om verkligt och overkligt, då människan är direkt beroende av förutsättningen att vår verklighet är den konstanta och eviga verkligheten i sitt självdefinierande.

Ja, Dark City var ju lite sådär fantastisk nu när jag såg den ordentligt. Fint Metropolis-inspirerad (Fritz Lang, 1927) stad med ett stort mörker som ger filmen en härlig noir-känsla, även om det inte är mycket mer än skuggorna och fedora-hattarna som skapar den känslan. Skuggorna för den delen, känns ju ganska tysk 20-talsexpressionism över huvud taget, utöver Metropolis. Så det klart man gillar't.