Att Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) belönades med diverse priser vid guldbaggegalan nämnde jag när jag sammanfattande mina intryck av densamma, då jag även uttryckte att jag hade planer på att se den sedan länge. Nu har det äntligen blivit av, och jag står nu smått ambivalent till filmen.
Jag borde inte kalla dem problem, då de inte är det egentligen, men jag gör det ändå för att de skulle kunna upplevas som sådana. Men ja, jag ska börja med ett par stora problem filmen har. Det första är dess karaktärer. Det finns i hela filmen ingen karaktär jag på något sätt kan identifiera mig med, knappt någon som jag ens sympatiserar med och till synes inte ens något vidare djup i de karaktärer som visas upp. Huvudpersonen Raša har pondus, hon står upp för sig själv och sin far, och deras rättigheter. Hon ber aldrig om ursäkt vare sig för sin person eller den plats hon tar, utan agerar alltid rakt och från hjärtat. Detta kan man förstås säga är positiva egenskaper i de flesta fall, men allt för ofta beter hon sig på sätt som framställer henne som en direkt osympatisk person, vilket gör egenskaperna irriterande i samma mån som de annars varit goda. Det andra problemet är hur tråkig filmen är, på många sätt. Det händer inte särskilt mycket, det sker ingen egentlig karaktärsutveckling och färgskalorna är grådaskiga och allt annat än inbjudande. Det finns över huvud taget inte särskilt mycket att tycka om.
Men det är just dessa så kallade problem som gör filmen så enorm, så fantastiskt viktig och utmärkt bra.
Karaktärerna är aldrig tillrättalagda, de är inte ämnade att berätta en spännande berättelse, de är något så ovanligt som riktiga människor. Att följa dessa riktiga människor blir sedan filmens självändamål, det finns ett egenvärde i att få se deras liv på grund av den äkthet som de givits. Det händelselösa narrativ som berättas genom Rašas kamp mot livet, arbetslösheten och rasistiska fördomar får rent av spänning i all sin enkelhet när hon antar provanställningen med bilkörning i jobbet trots att hon saknar körkort. Sakta men säkert bygger hon - bara genom att vara en människa som man genom filmens gång lär känna - upp ett patos, som i sin tur gör hennes specifika berättelse extra relevant. Den extrema socialrealismen blir nyckeln till filmens betydelse, genom att göra en sådan verklighetstrogen, nästan dokumentär i sitt uttryck, skildring av livet på samhällets botten påvisas det oerhört skeva i klassklyftor och ojämlikhet.
Filmen i sin helhet är en oerhört viktig motpunkt till den bild som ges av denna arbetslösa, ointellektualiserade underklass. I ett Sverige där det nedsättande begreppet "white trash" är socialt accepterat som benämning på en specifik samhällsgrupp är det nödvändigt att visa en berättelse som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar