Filmreflektion: Dödsmatchen

Bland flertalet släktmiddagar och familjeumgänge är det svårt att klämma in tid för annat, men som kontrast till den närmast idylliska tillvaron slog jag på stort med en redig våldsfilm på påskaftonsmorgonen. Filmen hade den ganska trista svenska titeln Dödsmatchen men går i USA under det klart fränare namnet The Blood of Heroes (ursprungligen, i Australien det mer B-filmsklingande The Salute of the Jugger, David Peoples, 1989). Det var på allas vår älskade regissör Duncan Jones twitterrekommendation jag tog mig för att se den, och skall ej ångras.

David Peoples har inte regisserat någon mer film än just denna, utan är snarare känd som manusförfattaren till Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995), varför det kändes väldigt lockande att se vad han själv hade åstadkommit. Med sig hade han även fotografen från Mad Max-filmerna samt en självklar huvudrollsinnehavare i Rutger Hauer (som ju tidigare levererat Peoples-repliker på ett näst intill magnifikt vis i Blade Runner). Det ska sägas med en gång, att Peoples regi inte håller samma klass som hans nämnda manus, att The Blood of Heroes är en B-betonad produktion som många skulle ha svårt att se tjusningen i. Men det ska även sägas att jag föll pladask.

I ett postapokalyptiskt Australien finns inget större än en framtida motsvarighet till gladiatorspelen, såväl som fotboll, kallad jugger (även om det aldrig nämns i filmen). Filmen kretsar kring denna våldssport och ett lag som försöker ta sig an ett lag i "The League" för att uppnå den förhöjda tillvaro det innebär att spela i ligan. Det är liksom det som är filmens plot och det låter förmodligen urtrist för många. Men plusen är många, många. Scenografin är som direkt hämtad ur Mad Max, och det är ta mig tusan frågan om inte detta är en aningens snyggare film både rent estetiskt och filmiskt. Om inte så i alla fall nära. Sporten liknar amerikansk fotboll med skillnaden att spelarna använder vapen för att förhindra motspelarnas framgång, och att bollen är utbytt mot ett hundhuvud. Härligt, härligt. Jag är inte överförtjust i övervåld, men desto svagare för sport i film, och med våldet på rätt sida blir jag denna gång frälst. Våldet är nämligen helt motiverat.

Jag vet inte om jag läser in för mycket om jag ser filmen som en analogi för klasskampen där laget det handlar om försöker slå sig in i överklassen, men det känns inte helt åt helsike långsökt. Att filmen har en skapligt stark kvinnlig huvudroll, även om den hamnar lite i skymundan bakom Rutger Hauers toppenprestation, är roligt. Även om skådespelet inte alltid är på topp från hela besättningen, finns några få som räddar situationen.

Det är svårt tycker jag, att definiera en B-film. Jag är säker på att många skulle se denna som en sådan, men kan inte riktigt själv sålla mig till den skaran. För mig ligger det närmre att kolla på om konceptet känns gjort, ofräscht och unket, helt enkelt oinspirerat, än att se på filmens produktionsvärde (vilket jag ändå inte tycker är helt botten här). The Blood of Heroes är definitivt inte oinspirerad utan i mina ögon en riktig pärla bland postapokalyptiska filmer. Om man jämför direkt med den sista Mad Max-filmen är denna hundra gånger bättre.