Filmreflektion och närläsning: En svensk Lost in Translation i Miss Kicki

Jag är inte den enda som gjort liknelsen, och egentligen kanske det är svårt att sätta fingret på varför alla ser den. Det uppenbara vore väl att de båda utspelar sig i östasiatiska länder, men det vore även det alldeles för enkla och tråkiga svaret. Det kanske fick den första tanken att väckas, men det måste finnas mer. Berättelsen i sin helhet? Nja, tveksamt. Intrigerna delar ingenting med Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003), karaktärer och deras utveckling är en helt annan, så det är inte det heller. Nej vet ni vad, jag tror att det handlar om stämningen, känslan filmen har. Dess lågmälda framtoning och sparsmakade dialog, den stämning och känsla som gör att man sitter som trollbunden och bara betraktar, begrundar det man beskådar. Redan i öppningsscenen sätts tonen för resten av filmen, där replikerna är väldigt få och istället låter kroppsskådespelet stå i fokus. Blickar och miner. Man känner ansträngningen i famljebanden, inte för vad de säger till varandra, utan i vad de inte säger. När händelseförloppen förflyttas till Taiwan blir språkbarriären en naturlig avgränsning, färre ord yttras, knackig engelska blir enda orala kommunikationsmedlet. Detta tvingar förstås berättelsen att ta andra vägar, att fokusera på människorna istället. På samma sätt som i Lost in Translation. Det resulterar i en förtjusande liten pärla av regidebutanten Håkon Liu, som jag längtar att se mer av.

Nu till en liten kort analys av de två huvudkaraktärernas respektive narrativ och den skiftning som sker dem emellan, den som inte vill ha handlingen avslöjad rekommenderar jag att sluta läsa nu.

När resan planeras är det på mormors förskag, för att Kicki och Viktor ska få en chans att komma varandra närmare. Kicki använder dock resan som svepskäl för att få åka till Taiwan där hon ämnar hälsa på sin internetflirt Mr. Chang, snarare än att bättra sin relation till sin son genomför hon alltså resan i första hand för att finna kärlek. Viktor å sin sida har inga andra intentioner än att lära känna sin mor bättre, och följer med på resan med denna premiss.

Nånstans omkring halvvägs in i filmen åker Kicki, Viktor samt Viktors vän Didi för att överraska och hälsa på Mr. Chang. I samma ögonblick som Kicki inser att Mr. Chang är gift och har barn, inser även Viktor den intention hon haft med resan. Deras narrativ skiftas och inte långt senare spelas den scen där bytet fullbordas, scenen då det först hintas om något mer än bara vänskap mellan Viktor och Didi. Samtidigt ångrar sig Kicki och önskar att hon gjort resan tillsammans med sin son, snarare än bara samtidigt som honom. Hennes mål förflyttas till att lära känna Viktor, medan Viktor givit upp hoppet och inte vill annat än umgås med Didi.

Kickis mål vid avresan var att finna kärlek, halvvägs in byts kärleken mot den till hennes son. Viktors mål vid avresa var att komma närmre sin mor, vilket i mitten av filmen ändras mot hans funna kärlek. Hur allting slutar vet vi inte, i slutscenen är de ännu Taipei. Jag fantiserar om att Didi följde med hem till Sverige men hade det visats i filmen hade man nog sällan skådat något så ostigt.

En slutlig kommentar om den avslutande thriller-intrigen ska få avrunda min text här. I ett kidnappningsfall sätts både relationen mellan Kicki och Viktor såväl som den mellan Viktor och Didi på sin spets, man får känslan att om de överlever den så överlever de allt. Jag förstår hur vissa människor ser det som en onödig detalj i en annars så lågmäld film, men ser det själv istället som ett självklart avslut som knyter ihop filmens narrativ på ett effektivt och smidigt sätt.