Närläsning: Metalager, orientalism och vithet i M. Butterfly

Jag har inga ambitioner att läsa av och analysera filmen i detalj, det verkar ju varken särskilt intressant att läsa eller speciellt klokt att försöka sig på såhär på rak arm direkt efter att filmen slutat. Jag har dock svårt att låta bli att nämna något alls, när alla mina favoritteman (förutom alla sci fi-relaterade då förstås) förekommer i en och samma film. Framför allt metaperspektivet förstås, det är ju så himla spännande med lager av diegeser och narrativ, eller hur? Orientalism och vithet är ju också intressant, och här ges god kritik till de konventionella föreställningarna. Men vi börjar från början, med metaläsningen.

M. Butterfly (David Cronenberg, 1993) är en adaption av en pjäs vid samma namn, från fem år tidigare. Vidare spelas i filmen ett utdrag ur en opera upp, nämligen Madame Butterfly av Giacomo Puccini, till vilken pjäsen M. Buttefly är en direkt kommentar. Operan Madame Butterfly har i sin tur en förlaga i och med en novell av John Luther Long. Som om inte detta vore nog så är både pjäsen och novellen baserade på eller starkt inspirerade av verkliga berättelser. Kringel krångel, minst sagt. Eftersom jag inte trasslat ihop trådarna nog ännu, vill jag även påpeka hur berättelsen som berättas i M. Butterfly tar form som en parallell eller alternativ version av den i Madame Butterfly, och med detta förs jag vidare till orientalismen och vithet.

Orientalismen är tydlig i Madame Butterfly, det handlar om hur en västerlänning faller för mystiken i den orientaliska kvinnan och småningom gifter sig med henne, en ung japanska. Exotismen kan tänkas stå en upp i halsen. Denna orientalism poängteras redan tidigt i M. Butterfly, men för att förvirra tittaren är det samma berättelse som utspelar sig här. Fransosen René Gallimard blir förälskad i kinesiska operasångaren Song Liling, och förundras lika delar av sitt kärleksintresse och det exotiska Peking de befinner sig i. När Song frågar om inte René finner européernas förhållningssätt till undervisning väldigt slappt, och får ett nekande svar, tangerar hon Richard Dyers essä White som behandlar vithet i film. Hon säger med en mening det som Dyer ägnar sin text åt att bevisa: After all, how can you objectively judge your own values? Detta är alltså vad vitheten handlar om, hur den vita mannen inte kan se sin egen vithet, det som inte avviker från normen är så självklart att det omöjligtvis ens kan ifrågasättas. Vitheten definieras utifrån den andre, i det här fallet Song Liling.

Det var väl ungefär vad jag hade att säga, förtjusande film, för övrigt.