Filmreflektion: Detachment

Innan jag påbörjade mina filmstudier förra våren studerade jag för att bli lärare. I ett och ett halvt år höll jag ut innan jag storknade. Det var ett par av mina lärare jag inte stod ut med, som inte delade min vision av vad en lärare ska vara. De borde se Detachment (Tony Kaye, 2011).

De är inte ensamma om det. Alla lärare borde se Detachment. Alla lärare som tappat sin glöd och lust att lära ut. Alla lärare som går på rutin och lever i tider med ett bäst före-datum från förra millenniet. Framför allt gäller det alla lärare och gömt bort att det faktiskt är människor de interagerar med, att det barn och ungdomar som alla bär på olika bagage, som alla bär olika sorger inom sig.

Detachment handlar om en vikarierande lärares försök att få eleverna i en så kallad värstingklass på rätt köl igen. Adrian Brody spelar huvudrollen fenomenalt och är just den lärare som världen behöver fler av. Men mer än vad den handlar om en lärare och det amerikanska skolsystemet handlar den om människor. Och jag gillar ju filmer som handlar om människor. När det finns en friktion, den friktion som är omöjlig att undvika i livet. Livet är inte lätt.  berör, mycket på grund av sin detaljrikedom. De större karaktärerna är mångbottnade och flera berättelser pågår parallellt med läraren Henry Barthes som gemensam nämnare.
Detachment

Ja det är väl egentligen inte bara alla de där lärarna som borde se den här filmen. Det är nog snarare alla, kort och gott så. Alla.