Det som slog mig hårdast med den var dess nästan dokumentära grepp och känslan av realism som det medförde, därför tänkte jag börja med att skriva lite kort om den.
Det mest påtagliga är den handhållna kameran. Den är nära och skakar, alltid väldigt närvarande. Ett vanligt förekommande uttryck är ju fluga-på-väggen, där man som åskådare får just åskåda utifrån, titta in i människors vardag från en fixerad plats. I Once rör det sig snarare om en fluga som hela tiden är i rörelse och gör sitt yttersta för att komma in mellan de kommunicerande människorna, för att utan några konstlade medel låta åskådaren ta del av berättelsen inifrån snarare än utifrån. Vidare bidrag till de dokumentära dragen är de faktum att de två huvudrollsinnehavarna är ett par i verkligheten, och att de själva har skrivit de låtar som de spelar i filmen. Det medför en äkthet i spänningen mellan dem, i de scener där en sådan är eftersträvad, och även i musiken där den manliga huvudpersonen omöjligtvis hade kunnat prestera lika väl om det inte var hans egna låtar. Och vilka låtar sen. Ibland förlorar jag mig helt och tror nästan att filmen är en dokumentär, eller rent av verklighet.
Jag tycker att det är väldigt roligt att få se Glen Hansard i en till film, den första han varit med i sen The Commitments (Alan Parker, 1991) och för den delen kanske den över huvud taget bästa musikfilmen som gjorts sedan dess. Musiken påminner för mig rätt mycket om Damien Rice, jag vet inte om det beror på nån irländsk singer/songwriter-tradition som jag inte riktigt är bekant med, eller om det bara är slumpen, men det är i alla fall väldigt fina låtar. När bandet står i studion och allt bara klaffar är en av de bättre i sitt slag, om än något klyschig. Det kan väl i viss mån sägas om hela filmen, men det finns ändå tillräckligt mycket som sticker ut för att göra den helt och hållet unik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar