De senaste dagarna har jag hängett mig åt att sätta mig in i Tom Tykwers filmografi. Ett av de huvudsakliga teman som filmerna jag sett har delat, har även gett en intressant dimension till filmernas berättelser, en tänkvärd vinkel av verkligheten.
Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.
Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.
Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.
I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I
Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I
Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.
Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också
Wintersleepers (Winterschläfer, 1997)
Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås
Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).
Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I
Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i
Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.
Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.
Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i
Cloud Atlas. Även i
Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.
Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.
