Filmreflektion: Stoker

Första gången jag såg Mia Wasikowska i en film borde ha varit i Restless (Gus Van Sant, 2011), den där filmen om två människor som möts på begravningar. Alltså inte Harold å Maude (Hal Ashby, 1971) men typ nästan. Inte helt långt ifrån i alla fall, vissa kallar det väl rent av för en skamlös kopia (men de är förstås ute på rejält tunn is då). Nu var det i alla fall dags igen för Wasikowska att göra en remake som inte är en remake men i viss mån kan man mycket väl tro att det är en remake, nämligen i Stoker (Chan-wook Park, 2013). Den här gången är det Hitchcock och i synnerhet Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, Hitchock, 1943) som står för influenserna. I mitt tycke utgör dock Stoker inte bara en innovativ uppdatering utan även en bättre film än sin föregångare. Där Skuggan av ett tvivel har ett par vitala brister är Stoker felfri, vilket förstås delvis beror på att sjuttio år har passerat, och vissa värderingar från den tiden känns ofräscha.

Likheterna mellan filmerna i fråga är relativt påtagliga, från att karaktärer delar namn på ett uppenbart refererande vis, till klockor med samma melodispel, utöver vissa teman som jag inte vill avslöja. Men med det sagt är inte heller Stoker på något sätt en kopia så mycket som en allt-annat-än-subtil hyllning till en genremästares mästerverk.

Styrkorna i Stoker ligger faktiskt snarare i det som inte alls delas med nämnda Hitchcock-film. Kamerasvep, fantastisk klippning i övergångar mellan scener, och det minimalistiska berättandet. Det är tveksamt om det över huvud taget yttras ett ord som inte bär inverkan på berättelsen, dialog hålls alltid sekundär bakom blickutbyten och talande kameror. En annan av filmens största styrkor är dess ogenomträngliga atmosfär, en atmosfär så tjock att filmen stundtals känns som en helt annan värld. Samtidigt spelas alla filmens roller så väl att det aldrig råder något tvivel om att det är människor det handlar om, om än inte de allra vanligaste av människor. Istället bidrar atmosfären till att ge filmen en egen identitet, tillsammans med skådespelarprestationerna gör det filmen väldigt unik, oförglömlig.