Topp5-fredag #40: Elliott Smith i filmerna

De perioder är inte sällan återkommande, då jag tänker extra mycket på Elliott Smith. Det är inte så att jag har lyssnat nåt speciellt på honom på sistone (eller jag har väl i och för sig lyssnat igenom Heatmisers Mic City Sons ett par gånger senaste veckan, men det är väl inget att tala om). Det har även pratats rätt mycket Gus Van Sant. Och då tänker man ju lätt på vad de har gemensamt utöver Portland, nämligen ett par fina fina fina filmer. Och det finns ju fler utöver dem där Elliotts musik medverkar.

I dag struntar jag om det är filmer jag tidigare nämnt, för så värst många med Elliott i sitt soundtrack finns faktiskt inte. O.C. utgår väl i och för sig, men inte på grund av tidigare hyllningar utan för att det är en tv-serie.

(6). Tro, hopp, kärlek (Keeping the Faith, Edward Norton, 2000)

Det bästa i filmen är egentligen när Edward Nortons karaktär sjunger Barry Manilow-karaoke. Nog så.

5. Up in the Air (Jason Reitman, 2009)

Up in the Air var ju inte så bra som den kanske borde ha varit, men vissa scener är högst älskvärda. Inte minst när Elliotts Angel in the Snow spelas liksom.

4. Paranoid Park (Gus Van Sant, 2007)

Både Angeles och The White Lady Loves You More medverkar i Paranoid Park. Utöver det, så känns Gus Van Sants bildspråk alltid som Elliott Smiths melodier visualiserade.

3. American Beauty (Sam Mendes, 1999)

Magin är oförneklig när Elliott Smiths tolkning av Because spelas i American Beautys eftertexter. Sällan har en låt någonsin varit så väl vald i ett filmsammanhang.

2. The Royal Tenenbaums (Wes Anderson, 2001)

Vad ingen visste 2001 var att valet av Needle in the Hay skulle få en hemsk metabetydelse i ackompanjemanget av Richie Tenenbaums självmordsförsök. Skillnaden blev att Elliott Smith inte överlevde, när han två år senare tog livet av sig.

1. Good Will Hunting (Gus Van Sant, 1997)

Den enda filmen som Elliott Smith skrivit musik specifikt ämnad för, fantastiska Miss Misery. Och orkesterversion av Between the Bars är ju inte dumt det heller. Vidare spelas ytterligare tre låtar. För mig är den här filmen (som även är min favorit) lika mycket Elliott Smiths låtar som den är Gus Van Sants regi eller Damon/Afflecks utmärkta manus.