Jag såg filmen Soul Boy (Hawa Essuman, 2010), ett förtjusande litet verk med en dryg timmes speltid. Filmen handlar om Abila, en pojke i sina tidiga tonår som tar sig an uppgiften att leta reda på sin fars själ, som han ska ha förlorat. Denna egensinnigt originella film är resultatet av ett projekt där Tom Tykwer med filmteam anordnade kreativa workshops för att uppmuntra och lära unga aspirerande filmskapare att uppfylla sina drömmar. Under Tykwers övervakning och mentorskap filmades Soul Boy på plats i Kibera i Nairobi, kanske det största slumområdet på hela kontinenten. Ett ganska unikt projekt, det må jag säga.
Som vanligt när det kommer till afrikanska filmer så finns sällan särskilt mycket skrivet. I bästa fall kan man hitta någon intressant kommentar på IMDb. I det här fallet finns ett enda användaromdöme, vilket jag reagerade på. Recensenten menar att storyn är orealistisk och därför känns europeisk, att Tykwers inverkan skulle ha åstadkommit detta. Det skrivs att filmen saknar autenticitet på grund av detta. Det intressanta är att jag hade - innan jag läst recensionen - bildat mig en motsatt uppfattning om filmen.
Det jag tänker mig är att många är intresserade av Afrika på film, däribland undertecknad. Man förväntar sig att se en viss representation, och uppfylls den inte så är det svårt att ta till sig. Om man vet att en film handlar om en pojke i Kibera - framför allt om man dessutom har sett kortfilmen Kibera Kid (Nathan Collett, 2006)(som ovannämnda recensent exempelvis) - så förväntar man sig en berättelse om misär, stöld och slödder. Jag tvivlar inte på att Nathan Colletts insats är en viktig sådan, och att han brinner för att visa världen verkligheten. Men det är ofrånkomligt att han är en vit man med ursprung i övre medelklassen, som dokumenterat exempelvis Kibera ursprungligen ur ett utifrånperspektiv, då det inte är hans bakgrund. Framför allt är det så att den berättelse Collett berättar är blott en av ett oändligt antal.
Det "orealistiska" i filmen antar jag åsyftar själen, att detta abstrakta tema skulle vara mer europeiskt. Detta tyder dock inte på något annat än ointresse och för den delen okunskap. Jag är ingen expert på området, för det är svårt att sätta sig in i, men jag har i alla fall försökt konsumera en del afrikansk film. En av de filmer jag har sett är Det magiska ljuset (Yeelen, Souleymane Cissé, 1987), en malisk fantasyfilm om en ung man med magiska krafter och hans sökande efter sin far, som han ska kämpa mot i nåt slags magisk duell. En annan film jag känner till men som ännu är i något förproduktionsstadie är filmatiseringen av romanen Zoo City. Både romanförfattarinnan och producenten som köpt filmrättigheterna är sydafrikaner. Berättelsen handlar om nåt slags urban fantasy-version av Johannesburg, där människor som begår brott drabbas av någon form av omvänd antropomorfism, eller kanske zoomorfism. Då jag inte läst romanen har jag inte riktigt förstått hur det ter sig.
Poängen med dessa exempel som förvisso bara är två stycken (jag kan säkert gräva fram rätt många fler), men ändå goda sådana, är att visa hur även berättelsen i Soul Boy delar mer med afrikansk berättarkultur och inhemska folksägner än Tom Tykwers udda filmer.
Det här kanske framstår som ovidkommande och meningslöst, men är i själva verket väldigt viktigt. Böcker som Den vita massajen är storsäljare för att vi är intresserade av exotismen hos den främmande kulturen, sedd genom vita ögon. Den koloniala synen finns i alldeles för stor grad kvar så till vida att majoriteten av västvärlden kulturkonsumenter anser att västerlänningen även är den optimala berättaren, även när det handlar om att berätta om främmande kulturer. De faktiska inhemska kulturuttrycken är ointressanta, och i det här fallet tydligen betraktat som orealistiskt, icke-autentiskt.
Värst av allt är att jag också mot min vilja påverkas av detta. Hade inte Tykwer legat bakom projektet så hade det förmodligen heller aldrig nått min kännedom. Och de afrikanska filmer jag är nyfiken på och hemskt gärna skulle vilja se, diverse filmer utsedda till bästa film vid African Academy Awards till exempel, finns inte att få tag på för att de aldrig ens fått inhemsk distribution. Det är sorgligt, för det resulterar i att många talangfulla filmskapare gör sina filmer för blinda ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar