tisdag 26 november 2013

Babels torns science fiction-kanon #13: Mad Max

 Mad Max och Mad Max 2 (George Miller, 1979 och 1981)

Grejen är att allt som Mad Max var på väg mot i del ett, gick i mål med del två. Jag tänker i klassisk punktform redogöra för varför Mad Max måste vara med här.

Postapokalypsen är förstås det mest uppenbara. Ingen annan film har förmodligen betytt så mycket för den estetik dessa öde landskap har. De australiska vidderna gör sig utmärkt och gav genren en standard att förhålla sig till, helt enkelt.

Kostymerna är även en del av detta. Norma Moriceau designade de som medverkar i andra filmen, där allt som påbörjats i ettan fullbordades. Att göra postapokalypsmodet till punk satt även det en standard. Mohawker och dylikt har aldrig varit coolt i verkligheten, men i framtiden när jorden gått under kommer det passa perfekt med combat boots och gasmasker.

Det är den kulturella påverkan, alltså. Förutom att det finns massor av detaljreferenser i olika sammanhang. Vidare till vad jag älskar (utöver ovanstående förstås, älskar ju givetvis denna postapokalyps i sig också).

Sak nummer ett jag älskar är hur den antar gamla western-motiv och Mel Gibson plötsligt är Clint Eastwood, fast i framtiden istället för dåtiden. För western är i sig rätt trist, men i postapokalypskostymen är det förstås underbart.

Sak nummer två är samurajer. Eller jag vet inte, jag tänker på sådana i alla fall. Jag är inte så värst påläst om Kurosawa och så vidare, men jag tycker att det går att ana spår. Om inte annat så definitivt i de svepande scenövergångarna.

Men vänta, det är ju det här som är Star Wars. Western och Kurosawa fast i en sci fi-miljö. Och så är soundtracket till Mad Max 2 nästan som en kopia på John Williams Star Wars-teman också. Så det är ju uppenbarligen den övergripande anledningen till varför jag älskar Mad Max.

Ja det var väl lite grejer det. För sin specifika subgenre har nog ingen film varit lika inflytelserik eller betydande som de två första Mad Max-filmerna.

Och därför är Mad Max och Mad Max 2 givna en plats i Babels torns science fiction-kanon.

fredag 15 november 2013

Topp10-fredag #58: Stockholm filmfestival

Det är ju onödigt att upprepa sig gång på gång (det är även något jag är väldigt bra på), så det ska undvikas här. Fem favoriter från filmfestivalen, som tillkommit

Bubblare (alltid lika roligt ord): Blue Caprice (Alexandre Moors, 2013)

Skildrar två seriemördare ur en väldigt annorlunda vinkel och har ett par riktigt goda poänger, men griper aldrig riktigt tag som den borde. Dock bra, bör ses.

5. Breathe In (Drake Doremus, 2013)

Jag älskade Doremus tidigare film Like Crazy, och hoppades verkligen på en fullvärdig uppföljare i och med Breathe In. Den har inte riktigt samma uppriktiga ömsinthet, men är onekligen liksom sin föregångare ett annorlunda melankoliskt drama. Det är fortfarande nära och intimt, och högst förtjusande.

4. Touchy Feely (Lynn Shelton, 2013)

När det är roligt är det riktigt roligt, filmen funkar helt klart som bäst då. När det inte är roligt, saknas den tyngd man gärna vill åt för att göra filmen komplett. Men det är oavsett detta fortfarande väldigt njutbart, och en bra film. Kul indiequirky utan att bli för mycket.

3. Drinking Buddies (Joe Swanberg, 2013)

Förmodligen Joe Swanbergs mest helgjutna film hittills? Jag kommer att tänka på Mike Nichols flera gånger under filmens gång, och i dess eftertexter får han ett "special thanks". Så uppenbarligen gör Drinking Buddies någonting rätt. Rent av rätt mycket, vill jag hävda.

2. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan, 2013)

Ett underbart personporträtt av inte mindre än två människor, även om filmens titel vittnar om annat. Det är på något sätt tematiken med vardagen som gör filmen så fantastisk, hur Martin Bonners dagar präglas av de mest alldagliga ting, medan hans motroll försöker att över huvud taget finna en plats att va på om dagarna. Väldigt mänskligt och fint.

1. Of Good Report (Jahmil X. T. Qubeka, 2013)

Att jag har en förkärlek för framför allt syd- och östafrikansk film ska väl inte hymlas om, men att Of Good Report så förbaskat bra har inte särskilt mycket med det att göra. Den ekar av både Hitchcock och Lynch, men skapar även sin egen identitet med extrema närbilder och väldigt suggestivt foto och musik. Det är en obehaglig thriller, som även har vissa komiska inslag (som dessutom gör sig bra, jag som hatar komiska inslag i seriös film). Ja, det här var då en oerhört positiv överraskning, och en av festivalens bästa filmer.


söndag 10 november 2013

Topp5 #57: Årets Double Features

På senaste tiden har jag orimligt ofta gått omkring och nynnat på Rocky Horror-låten Science Fiction/Double Feature. Och så har jag även hittat några lämpliga double feature-förslag på nya filmer. En del mer långsökta än andra.

5. Paul Dano

Det här är den långsökta, eftersom han bara är en biroll i båda filmerna. Men Paul Dano har förmågan att göra birollerna till något mer än så. Filmerna är Prisoners och 12 Years a Slave, alltså inga dåliga sådana heller.

4. Sydafrikanskt regisserad sci fi

Jag har inte ens sett Ender's Game ännu, men regisserad av Gavin Hood är det den andra sci fi-filmen i år som kommer från en sydafrikansk regissör, efter sommarens Elysium och Neill Blomkamp. Det är väl ett band starkt nog.

3. Sebastián Silva och Michael Cera

I väntan på att kunna börja inspelningen av Magic Magic gjorde Silva och Cera Crystal Fairy. Filmerna delar vissa teman och kan på sätt och vis ses som två sidor av ett mynt. Jag gillar framför allt hur Cera i dem äntligen fått möjlighet att spela nåt annat än bortkommen indiekille. Och Silva har fått ihop två allmänt väldigt bra filmer också.

2. John Ridley

Han regisserade och skrev alltså Jimi: All Is by Your Side, och som om inte det vore nog så skrev han även årets höjdpunkt 12 Years a Slave. Det blir en särdeles fin årssummering för Ridleys del. Fasligt imponerande, må jag säga.

1. Denis Villeneuve och Jake Gyllenhaal

Ja, Prisoners håller jag som en av årets starkaste filmer, och när Villeneuve visade sig ha en till film klar med Gyllenhaal i dubbla huvudroller lät det givetvis inte dumt alls. Och det var det inte heller. Enemy var säregen och udda, men när den väl satt sig väldigt bra.

torsdag 7 november 2013

Babels torns science fiction-kanon #12: E.T.: The Extra-Terrestrial

E.T.: The Extra-Terrestrial

E.T. är mer än ett klassiskt skolboksexempel på produktplacering (hade jag fått ett spår av Reese's Pieces utlagt framför mig hade jag också följt det, för övrigt), nämligen en förmodat vanlig inkörsport för unga till science fiction. Som bekant har ju Steven Spielberg en stark kärlek till barn både vad gäller målgrupp för hans filmer och så klart rollfigurer i dem.

Det viktigaste i filmer riktade till barn är för mig att det finns en magi i dem. En fantastik. Det är den som verkar så att jag även som tjugofyraåring kan förtrollas som om jag vore tio igen. Dessa kriterier faller väl samman med science fiction. Utomjordingen själv är förstås en god symbol för magin och fantastiken. Så det är väl högst logiskt att man älskar E.T. liksom.

En annan viktig detalj är hur utomjordingen bemöts. Ofta har science fiction-filmer visat hur mänskligheten är väldigt skeptisk mot det som är främmande som en kommentar kring främlingsfientlighet. Det E.T. gör på området är att döma ut detta som idioti. Genom att låta Elliott vara nyfiken och vänlig mot E.T. visar man på hur främlingsfientligheten växer fram med åren när samhället får större inverkan på en. Således säger E.T. något viktigt om världen vi lever i, utöver att det är världens typ mysigaste film.

Därför är E.T.: The Extra-Terrestrial given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

onsdag 6 november 2013

Tilläggsnotis! Filmfestivalen!

Gårdagens lista är ogiltigförklarad!

Nej det är den förstås inte. Det vore tokigt. Men förutsättningarna har ändrats, och så kom jag dessutom på en film jag sett men hade glömt för att den visades så långt innan festivalen. Istället för att typ revidera på nåt sätt så slänger jag in både den och en fin bit jag såg i dag som ytterligare tips. Så.

Först en svensk. Prisbelönt i Venedig. Det rör sig om Återträffen (Anna Odell, 2013), som utgör en väldigt intressant studie i gruppdynamik, roller och tar sig an mobbing ur en annorlunda vinkel. Jag tycker att Odell fick till det oväntat bra verkligen med tanke på hennes oerfarenhet inom film, och det där priset filmen fick (årets regidebut) var nog högst välförtjänt. Bör ses av alla som lever i det moderna samhället.

Och så dagens film då, som kommer avsluta festivalen. Philomena (Stephen Frears, 2013). Ett hemskt fint drama baserat på en bok som i sin tur skildrar den verkliga berättelsen om sökandet efter Philomenas bortadopterade son. Det är bra mycket mer intressant än det låter, med katolska kyrkan som antagonister. Väldigt fin snyfthistoria med både humor och värme inblandat i sorgen. Mycket välregisserat och allmänt bra.

tisdag 5 november 2013

Topp5 #56: Inför Stockholm Filmfestival

Som utlovat, några filmer att hålla utkik efter under festivalen.

Men först två som nog bör undvikas. Framför allt då Losers som förutom vid ett par tillfällen var rakt dålig. Även The Necessary Death of Charlie Countryman som kunde ha varit bra, underpresterade rejält och finns ingen egentlig anledning att slösa sin tid på. Inte för att jag själv ångrar att jag såg den, men det lär finnas hemskt mycket annat att se istället.

Och så ett par bubblare, Bluebird. Den levde förvisso inte heller upp till mina rätt höga förväntningar, men var onekligen en bra film. Det fanns mycket att gilla med den. Om man som jag har en förkärlek för amerikanska indiedramer så är den rätt given, ändå. Om man gillar Hendrix så är det förstås ett måste att se Jimi: All Is by My Side, men även annars kan den vara till behållning. Lite för spretig i sitt narrativ för att nå listan, men likväl en bra film som gav mig massor av nöje.

Över till listan med fem som absolut borde ses.

5. Ain't Them Bodies Saints (David Lowery, 2013)

Egentligen är den svenska distributionstiteln A Texas Love Story, men det låter så tråkigt så jag vägrar den. Ain't Them Bodies Saints är ett väldigt fint drama som hämtat (nästan för) mycket inspiration från New Hollywood och även i viss mån film noir. Det är förstås influenser som uppskattas väl hos mig. Mycket bra film.

4. Enemy (Denis Villeneuve, 2013)

Som om inte Prisoners (Villeneuve, 2013) som jag hade på gårdagens lista var nog, så har Villeneuve i år inte mindre än två filmer klara för distribution. Och även denna, är ypperlig. Jake Gyllenhaal spelar dubbel huvudroll i en modern Jekyll & Hyde-berättelse (outtalad sådan, bara tematiken åsyftas). Det görs alldeles prima

3. Sacro GRA (Gianfranco Rosi, 2013)

Det är en unik dokumentär detta, där Rosi filmat diverse excentriska personer runtom GRA som är en stor ringledsmotorväg som går runt Rom. Livet i förorten skildras väldigt mänskligt och jordnära, och man visar på mångfaldet som människan har att erbjuda. Den vann inte Venedigs främsta filmpris för intet.

2. The Selfish Giant (Clio Barnard, 2013)

Jag är ingen expert på Oscar Wilde, väldigt långt ifrån. Men jag känner till grundpremissen för hans berättelse om den själviske jätten. Clio Barnard tolkar denna fritt, och hon tolkar den genom klassisk brittisk socialrealism. I sina bästa stunder är den väldigt rörande och även i sina sämsta är den gripande och väldigt stark. Utmärkt!

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen, 2013)

Inte bara Denis Villeneuve har dubbel framgång i år. Regissören och manusförfattaren till Jimi: All Is by My Side har även skrivit Steve McQueens nya epos. Här håller dock allt ihop, och John Ridleys insats är helt oklanderlig. Jag fortsätter basunera ut överallt jag får utrymma att 12 Years a Slave är årets både bästa och viktigaste film. Jag har även recenserat den här. Men missa inte, för allt i världen.


måndag 4 november 2013

Topp5 #55: Sammanfattning av oktober

Förra helgen fick jag datorkrångel, och redan innan dess hade jag inte skrivit på några dagar. Och det måste jag ju inte heller. Men jag vill i alla fall försöka hålla en konsekvens i uppdateringen. Nu blir det återhämtning. I dag sammanfattning av oktober eftersom det är ett av de givna inläggen som uteblivit, och i morgon tänker jag att jag ska delge lite filmtips inför Stockholms filmfestival. Gott så, pang på.

5. Ivans barndom (Ivanovo deststvo, Andrej Tarkovskij, 1962)

Det verkar som att Tarkovskij dyker upp i de här listorna varje gång jag ser hans filmer, och rimligt är väl det. Debuten Ivans barndom präglas för mig av väldigt fint foto och många bra scener, och Tarkovskij uppenbara förmåga att göra så mycket av så lite.

4. Det levande slottet (Hauru no Ugoku Shiro, Hayao Miyazaki, 2004)

Jag har i mitt liv valt att beta av Miyazaki i långsam takt. En film nån gång då och då liksom. Den här hade jag uppenbarligen kvar, och nu är även den sedd. Den hör till hans bästa, och känns rakt igenom typiskt Miyazaki. Vilket förstås är en bra sak.

3. Singles (Cameron Crowe, 1992)

Det här måste nog vara månadens överraskning. Nog för att jag väl har tilltro till Cameron Crowe, men det här var något speciellt. Fast ändå inte. Men jo. Alltså. När jag listade musikfilmer häromsistens hyllade jag High Fidelity, och jag ser så mycket av den häri. Inte för att musik är särskilt prominent, men den som är med är bra. Och dialogen, dramat och framför allt berättartekniken faller jag hårt för. Bland det absolut bästa jag sett i genren.

2. Prisoners (Denis Villeneuve, 2013)

WOW! Jag går fortfarande och tänker på kommissarie Loki. Funderar över hans bakgrund. Det är en bra karaktär, det. Synnerligen supertät thriller som gör alla rätt från början till slut, en av årets absoluta höjdpunkter. Mer utförlig recension kan läsas här.

1. Den lilla butiken (The Shop Around the Corner, Ernst Lubitsch, 1940)

Åh vilken pärla detta var. Jag kände inte till att Du har mail hade en förlaga från 40-talet, men i efterhand känns det rätt så självklart. Den här är dock tio nivåer bättre på alla plan. Förtjusande fin och samtidigt både rolig och så briljant regisserad. Det är nära perfektion. Och så James Stewart också!