Men först två som nog bör undvikas. Framför allt då Losers som förutom vid ett par tillfällen var rakt dålig. Även The Necessary Death of Charlie Countryman som kunde ha varit bra, underpresterade rejält och finns ingen egentlig anledning att slösa sin tid på. Inte för att jag själv ångrar att jag såg den, men det lär finnas hemskt mycket annat att se istället.
Och så ett par bubblare, Bluebird. Den levde förvisso inte heller upp till mina rätt höga förväntningar, men var onekligen en bra film. Det fanns mycket att gilla med den. Om man som jag har en förkärlek för amerikanska indiedramer så är den rätt given, ändå. Om man gillar Hendrix så är det förstås ett måste att se Jimi: All Is by My Side, men även annars kan den vara till behållning. Lite för spretig i sitt narrativ för att nå listan, men likväl en bra film som gav mig massor av nöje.
Över till listan med fem som absolut borde ses.
5. Ain't Them Bodies Saints (David Lowery, 2013)
Egentligen är den svenska distributionstiteln A Texas Love Story, men det låter så tråkigt så jag vägrar den. Ain't Them Bodies Saints är ett väldigt fint drama som hämtat (nästan för) mycket inspiration från New Hollywood och även i viss mån film noir. Det är förstås influenser som uppskattas väl hos mig. Mycket bra film.
4. Enemy (Denis Villeneuve, 2013)
Som om inte Prisoners (Villeneuve, 2013) som jag hade på gårdagens lista var nog, så har Villeneuve i år inte mindre än två filmer klara för distribution. Och även denna, är ypperlig. Jake Gyllenhaal spelar dubbel huvudroll i en modern Jekyll & Hyde-berättelse (outtalad sådan, bara tematiken åsyftas). Det görs alldeles prima
3. Sacro GRA (Gianfranco Rosi, 2013)
Det är en unik dokumentär detta, där Rosi filmat diverse excentriska personer runtom GRA som är en stor ringledsmotorväg som går runt Rom. Livet i förorten skildras väldigt mänskligt och jordnära, och man visar på mångfaldet som människan har att erbjuda. Den vann inte Venedigs främsta filmpris för intet.
2. The Selfish Giant (Clio Barnard, 2013)
Jag är ingen expert på Oscar Wilde, väldigt långt ifrån. Men jag känner till grundpremissen för hans berättelse om den själviske jätten. Clio Barnard tolkar denna fritt, och hon tolkar den genom klassisk brittisk socialrealism. I sina bästa stunder är den väldigt rörande och även i sina sämsta är den gripande och väldigt stark. Utmärkt!
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen, 2013)
Inte bara Denis Villeneuve har dubbel framgång i år. Regissören och manusförfattaren till Jimi: All Is by My Side har även skrivit Steve McQueens nya epos. Här håller dock allt ihop, och John Ridleys insats är helt oklanderlig. Jag fortsätter basunera ut överallt jag får utrymma att 12 Years a Slave är årets både bästa och viktigaste film. Jag har även recenserat den här. Men missa inte, för allt i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar