onsdag 6 augusti 2014

Oförståeligt urusla svenska filmtitlar: Bill

Originaltiteln Meet Bill (Melisa Wallack och Bernie Goldmann, 2007) utlovar ett karaktärsporträtt, en inblick i livet tillhörande filmens protagonist Bill. Det är rimligt, det är vad filmen utför.

I Sverige fick filmen kort och gott releasetiteln Bill. Var Meet Bill för långt och svårt? Trodde man inte att gemene svensk förstår vad ordet "meet" betyder? Att ta bort ordet skapar inget annat än förvirring. 

- Har du sett Bill?
- Vaddå har du sett Bill? Vilken Bill?

Och det kan man ju undra, vilken jävla Bill? Clinton? Vilken Bill är så stor att han bara behöver gå under förnamnet? Till och med filmen om Nelson Mandela fick en undertitel efter huvudtiteln Mandela. Det är ett enastående exempel på en svensk idiottitel.

Jag är väl medveten om hur oändligt många mer orimliga, dumma och humoristiska exempel det finns, det här var blott en mjukstart.

måndag 28 juli 2014

Mänskliga maskiner #2: Androiden som den andre

Vithetsteoretikern Richard Dyer har i sin kanoniserade White skrivit om Blade Runner och gjort en läsning av replikanterna som så vita man kan bli, som ett slags eftersträvad vithetsnorm. Han bygger detta på att de är som blanka blad, tomma, rent av döda – en egenskap som är klassiskt vit i hans teorier. Vidare läser han Roy och Pris bleka hy och ljust, ljust blonda hår som vithet, och tar upp ett exempel på när Roy gör en sista ansträngning att lyckas passera som vit:

The casting of Hauer, unmistakably Teutonic, and thus at the top of the Cucasian tree, is especially suggestive, as is the Christ-like imagery during his final confrontation with Deckard, when, naked except about the loins, he drives a nail through his hand giving himself a stigma and the holds a white dove as he expires. […] this most strident expression of whiteness […] is also explicitly the attempt to pass for human.

Traditionellt är dock är dock vithetsteorin en tillämpningsbar fortsättning på Edward Saids postkoloniala perspektiv av ”den andre”. Dyer menar då att man definierar vitheten utifrån den andre, alla egenskaper som hör till den andre, blir till motsatser hos en själv. Det är här avsaknaden av liv som ett uttryck för vithet åter blir relevant att tala om, men ur ett motsatt perspektiv. Ett av Blade Runners starkaste teman får sägas vara konflikten mellan strävan efter att få leva och den oundvikliga döden. För replikanterna är döden än mer påtaglig än för de flesta människor, då den ofelbart inträffar efter fyra års liv. Dyer läser till synes detta som en egenskap som bidrar till replikanten som död, i förlängningen vit. Jag skulle å andra sidan vilja hävda att man än hellre kan läsa replikantens strävan efter vidare liv som just liv, en klassisk egenskap hos den andre. Det hela blir ännu tydligare när man polariserar detta mot filmens vita människor (det finns mängder av människor med östasiatiskt utseende i periferin, dessa bör inte läsas som vita subjekt), för vilket jag vill ge ett inledande exempel innan analysdelens avslutande kapitel.

Om replikanten är den andre, och den andre representerar livet, måste den vita västerlänningen vara döden. Eftersom protagonisten Deckard även han läses som replikant, får filmens huvudsakliga antagonist Dr. Tyrell representera denna vita västerlänning. Som verkställande direktör för ett av de tre företag som styr världen står han för just de hyperkapitalistiska värden som fått densamma världen att kollapsa till ett klassamhälle utan motstycke. I marxistisk filmteori läses traditionellt underklassen som livfull och rik på levnadsvärden, rent av exotisk, medan överklass och ekonomiskt starka individer oftast tolkas som motsatsen. I en sådan läsning är det givet att Tyrell är den vita, döden. Vidare betydelse av liv kontra död och replikant kontra människa följer.

Mänskliga maskiner #1: Gråa gränder och den teknologiska triumfen

Det är en dyster syn, framtidens Los Angeles i Ridley Scotts regi. Staden gestaltar i sig själv en utveckling som har skett från långt innan vår tid, fram till den snara framtid där filmen utspelar sig. Sedan världens storstäder såg sina första skyskrapor har stadsvyerna utvecklats åt det hållet som Scott dragit till sin spets i Blade Runner. Redmond skriver om hur blotta stadsplaneringen av Los Angeles 2019 visar teknologins anstormning, när staden är fullkomligt full av skyskrapor och grå betong, såtillvida att naturen helt och hållet förpassats från den. Ingenstans finns att finna några som helst träd, blommor eller annan växtlighet och grönska, inga levande djur strosar på stadens gator (de djur som finns är artificiellt framställda statussymboler, högteknologiska robotar). Mest påtagligt av allt torde vara den totala avsaknaden av solsken, jordens fundamentala näringsgivare och energikälla, symbolen för hela naturens liv. Det lilla ljus som finns i staden kommer – istället för från solen – från neonlampor och reklamskyltar, vilkas sken även utgör de enda grällare färgerna som finner sin fägring bland all betong. Dessa neonlampor och framför allt reklamskyltarna markerar den extrem kapitalismen har nått, i en värld som inte längre utgörs av nationalstater utan styrs av tre enorma företag.

Utöver de industriellt skapade miljöerna präglas staden även av teknologi i alla riktningar. Scott säger själv i filmens kommentarspår att teknologin medvetet är placerad på byggnadernas exteriör för att symbolisera dess framfart. Även den teknologi som inte framträder explicit är ständigt närvarande genom det övervakningssamhälle som utgör staden, Scott kallar tanken ”Orwellian” och hänvisar till George Orwells idéer kring vad som utgör ett gott och öppet samhälle och inte. I och med att allt i staden är under ständig teknologisk övervakning finns den teknologiska triumfen såväl osynlig som synlig. Utöver den teknologi som finns i direkt anknytning till de väldiga byggnaderna, är även allt utrymme mellan dem utnyttjat av stadens infrastrukturella utformning. Flygande fordon som ersatt dagens bilar rör sig i tre dimensioner och fyller ut höjd såväl som bredd och djup, vilket innebär att även den uttryckta teknologin – den som är oundviklig att se även med blotta ögat – finns närmast överallt.

Inte nog med att teknologin är ständigt närvarande i form av användbara medel, den har även nästlat sig in i något av det mest mänskliga vi har, minnen. Replikanterna som utvecklas för att efterlikna människor, ges även minnesimplantat med programmerade förutbestämda minnen vilka de baserar sin verklighetsuppfattning på. Detta för oss in på filmens enda inslag av natur, som dessutom är nästan lika ständigt förekommande som teknologin – det evigt ösande regnet. Emellertid fungerar regnet snarare som en symbol än som ett väderfenomen. Vatten förekommer även i form av tårar vid ett antal tillfällen i filmen, vilket dupliceras av regnet. Det är aldrig människor som fäller dessa tårar, utan alltid replikanter. Med andra ord är det artificiella tårar som faller. Redmond läser tårarna och regnets närvaro som en tematisk länk, som både gör replikanterna naturliga och regnet syntetiskt: ”water, rain and tears remain a constant presence in the film, and connect an albeit polluted 'nature' to/with the replicants”. Vad tårarna och mer därtill har för betydelse i gestaltandet av replikanterna kommer behandlas i ett senare kapitel.

tisdag 24 juni 2014

Filmreflektion: Slaktarens vals

Den senaste tiden har jag börjat se igenom alla kortfilmer som publiceras på SVT Play, många är på sin höjd mediokra bagateller, men enstaka guldkorn berör mig djupt. Den bästa är Slaktarens vals (Anna Zackrisson, 2014).

Filmen skildrar en svensk vardag genom axplock ur olika människors liv. Det den gör så himla fint är hur så gott som varenda scen ger en inblick i människorna som är dess subjekt, och hur dessa är så kärnfulla att de på bara den blotta minut en scen pågår hinner få mig att fatta tycke för dem. Det är inte mer än vardag, men filmen visar hur vardagen kan vara ack så speciell. Filmen fångar essensen av min favoritdevis "att se det stora i det lilla", och visar därigenom hur människor som till synes inte har någonting att erbjuda en som åskådare i själva verket är mångbottnade och flerdimensionella individer. Tempot i klippningen mellan scener är högt och håller filmen ständigt intressant med resultatet att jag gärna skulle vilja lära känna flertalet av filmens gestalter ytterligare. Detta sker inte, men ett par av dem kan jag inte släppa, ett par av dem finns i mina tankar även ett par dagar senare när jag funderar över hur deras liv runtomkring det uppvisade skeendet ter sig.

Det finns i filmen ett ömsint ödmjukt bejakande av människan, som placerar henne så nära åskådaren att jag finner det omöjligt att inte låta mig beröras - vilket jag naturligtvis gör med nöje.

Slaktarens vals finns på SVT Play ett tag till, så se den.

fredag 13 juni 2014

Punk in Africa: i Skuggan av Sugar Man

Jag gjorde i går en slående upptäckt på Netflix, nämligen dokumentären med titeln Punk in Africa (Keith Jones och Deon Maas, 2012). Jag ska inte gå in så mycket på filmen i sig mer än att kanske nämna hur den första halvtimmen är dess överlägset starkaste del, då det är i denna den äkta sydafrikanska punken presenteras. Utöver en våg av vita afrikandpunkband fanns där en särdeles unik akt som verkligen fångade mitt intresse, bandet National Wake från Johannesburg.

I Searching for Sugar Man görs påståendet att Sixto Rodriguez var den unika aktören i sin tids Sydafrika, att 70- och 80-talet inte hade någon proteströrelse men att det kring honom samlades som en gruppering av ställningstagande mot apartheid. Det jag verkligen reagerade på då var hur det i stort sett uteslutande var vita sydafrikaner som samlades kring honom. Det ska givetvis sägas att även detta förstås är lysande, jättebra att de ställer sig upp och säger ifrån trots att de är i en djupt privilegierad roll. Problemet är att svarta i detta avseende hålls utanför sin egen kamp för frihet.

Bandet National Wake vad Sydafrikas enda multietniska punkband, med två svarta och två vita medlemmar. Det går inte att hävda att allt de skulle ha gjort är punkmusik, trots att de bara existerade några få år kring decennieskiftet 1980, men attityden och essensen av deras uttryck hörde onekligen dit. Bandet la ner efter att deras enda album släppts 1982, efter många års musicerande. Det gick inte längre att hålla ihop för bandets vita medlemmar, då de två bröderna Gary och Punka Khoza båda hade dött. Den ena genom självmord som följd av psykisk sjukdom och den andra genom aids-relaterade åkommor. Det är en säregen berättelse, berättelsen om National Wake.

För att ens kunna spela ihop fick de vita medlemmarna dölja att de svarta bodde med dem, ibland kunde det göras razzior där de gömdes under sängtäckena. Bandet hade helt enkelt bestämt sig för att leva i en post-apartheid-värld, vare sig lagen tillät det eller inte. Det är ganska så vackert. I filmen gås det inte in i detalj på dessa saker, allt för mycket nämns mest i förbifarten. Men det gör den inte svalare rekommenderad av er tillgivne undertecknad.

torsdag 12 juni 2014

Babels torns science fiction-kanon #15: O-bi, o-ba slutet på civilisationen

O-bi, o-ba slutet på civilisationen (O-bi, O-ba - Koniec cywilizacji, Piotr Szulkin, 1985)

Apati och misär utgör den centrala sinnesstämningen i O-bi, o-ba, filmen som ofelbart får en att vilja ta livet av sig i allt sitt elände. Och är det inte just detta postapokalyptiska skildringar ska handla om? Det finns som två fåror, den ena är den där exempelvis Mad Max eller The Book of Eli rör sig, där något slags vilda västern-ideal råder, där postapokalypsen är en attraktiv tid och plats att vistas i. Den andra är den öststatiska, där denna samt Tarkovskij och liknande rör sig. Kanske kan man rent av räkna in Vägen också. I deras postapokalyps vill jag inte vistas för ens en sekund, för jag ser inte att jag - mannen som börjar gråta av en välskriven poplåt - riktigt skulle klara av den totala uppgivenhet som råder. Fast i O-bi, o-ba är inte allt så hopplöst. Med närmast religiösa förtecken lovas invånarna i en efterkrigsbunker att en ark är på väg för att hämta dem, således finns hopp hos människorna.

Skarp samhällskritik riktas mot såväl religion som kapitalism, och det är en kritik som av någon anledning får större trovärdighet när den kommer från 80-talets Polen. Filmens bildspråk och estetik får allt att kännas så självklart. Och jag har aldrig i mitt liv sett en film som med samma precision och realism skildrar den postapokalyptiska världen.

Därför är O-bi, o-ba slutet på civilisationen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

The Matrix: en hyperrealistisk kritik av det postmoderna tillståndet

Jag fick tidigare i våras uppgiften att redogöra för The Matrix och postmodernismen, så detta gjorde jag. Här är resultatet.

The Matrix (Lana och Andy Wachowski, 1999) förändrade spelreglerna för action-genren i allmänhet såväl som science fiction-genren i synnerhet när den kort innan millennieskiftet gick upp på biograferna. Väl bemött av både kritiker och publik stod det redan tidigt klart att den skulle komma att få stor inverkan på efterföljande filmer. Vad som är intressant är hur senare science fiction-filmer, exempelvis Source Code (Duncan Jones, 2011), The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011) och Oblivion (Joseph Kosinski, 2013) alla med fördel läses som postmoderna verk. Hänvisningar till tidigare populärkulturella berättelser och symboler är mer eller mindre ständigt påtagliga, och då inte minst de till The Matrix. Detta postmoderna förhållningssätt mellan nämnda filmer och The Matrix blir särdeles intressant om man analyserar hur The Matrix i sig förhåller sig till postmodernismen i stort. Av denna anledning ämnar jag i min essä göra just detta, för att visa hur The Matrix dels själv utgör ett gott exempel på postmodern film, men även förmedlar just en postmodernistisk kritik. Inledningsvis kommer jag att argumentera för att The Matrix uppfyller diverse viktiga aspekter som gör den till ett postmodernt verk, stött på postmodernismens främsta teoretikers idéer om vad som utgör postmodernitet. Därefter kommer jag problematisera och kontextualisera detta för att påvisa filmens dubbelhet. Det kommer visa sig att The Matrix lämpar sig både som postmodernistiska kritikers slagpåse och deras förfäktare, på en och samma gång.

”I imagine, right now, you must be feeling a bit like Alice, tumbling down the rabbit hole.” Enligt Storey pekar filmvetaren Frederic Jameson på det filmiska syndromet han kallar för schizofreni som en viktig och bärande ingrediens i den postmoderna soppan. Det handlar om hur filmer citerar, parafraserar och hänvisar till andra filmer och verk, vilket även Jim Collins identifierat som en trend i senare film. Ovanstående citat är hämtat från den numera klassiska scenen där Morpheus presenterar ett blått och ett rött piller för Neo. ”You take the red pill and you stay in wonderland and I show you how deep the rabbit hole goes.” Inom loppet av någon enstaka minut har filmens dialog dels hunnit referera till Alice i Underlandet, och redan även återkopplat till sin referens. Detta sker ombord på luftskeppet Nebuchadnezzar vars namn delas av den bibliska Kung Nebukadnessar II, och vars estetiska utformning i enighet med filmens övriga teknologiska interiörer osökt för tankarna till William Gibsons cyberpunkromaner och förstås i och med att det är ett luftskepp även till steampunkens förgrundsgestalt Jules Vernes intrikata beskrivningar av Nautilus teknologiska utformning i En världsomsegling under havet. Inte långt efter detta, när Neo ska försvinna in i matrisen, ropar Cypher åt honom ”[B]uckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye bye!” Med detta citat är det återigen tydligt vad som åsyftas, det är givetvis en vinkning till Frank Baums Trollkarlen från Oz. Referensregnet står tydligt som spön i backen, men då är de allra viktigaste ännu inte avhandlade. Dessa följer här.

Framför det schizofrena tillståndet placeras i Jamesons tolkning av postmodernismen filmen som pastisch. I den här läsningen finns det två alternativ på vilka The Matrix kan sägas vara en pastisch, som båda är högst relevanta för den postmodernistiska analysen. Den första handlar om Platons grotta, där Neos nyfunna vetskap om den verkliga världen utanför matrisen fungerar som en analogi för den man i Platons grotta som fick se den verkliga världen snarare än bara skuggfigurerna på grottans vägg. Den andra oundvikliga tolkningen är The Matrix som en pastisch på Baudrillards teorier om simulacrum. Storey beskriver Baudrillards definition av simulacrum som en identisk kopia som saknar original. I The Matrix är det på just detta sätt som den digitala matris-världen förhåller sig till den utomstående verkligheten. Världen som människorna så att säga lever i är blott en representation av en sedan länge svunnen tid, hur mycket av den representationen som två hundra år senare stämmer överens med sin ursprungliga förlaga går inte ens att spekulera i. När filmens intrig utspelar sig ett par sekel in på det nya millenniet finns inget original att tala om, till den identiska kopian matrisen utgör. Vad som även är relevant i sammanhanget är Baudrillards begrepp hyperrealism, som innebär att gränsen mellan simulation och verklighet inte längre syns klart, simulationen kan rent av kännas verkligare än verkligheten. I en exemplifiering med Disneyland på ena sidan och vardagslivet i Los Angeles med omnejd på motsatt sida menar Baudrillard att det artificiella, konstruerade Disneyland i själva verket ett ett slags essens av verkligheten, medan världen utanför utgörs av simulering och hyperrealism. Det handlar då inte längre om huruvida verkligheten representeras korrekt, utan att dölja hur den inte längre är verklig. På samma sätt är premissen för den styrande klassen i The Matrix att dölja vilken verklighet som är den sanna, om någon sådan ens kan sägas finnas.

De två nämnda pastischerna, tillsammans med diverse religiösa motiv som filmen återger, bildar tillsammans ytterligare en viktig faktor till postmodernismen. Teoretikern Lyotard var en av de första, om inte den allra förste som filosoferade kring det postmoderna tillståndet. Centralt i hans idévärld är där ett slags mångfald, multipla världsvyer som möts. I motsats till den föregående modernismen där enskilda ideologier bar sina verk och dess berättelser, låter postmodernismen flertalet röster göra sig hörda i en kör av livsåskådningar, perspektiv och idéer. En biblisk referens har jag redan nämnt, men idéer går att utröna från alla de stora världsreligionerna. Mest påtagligt är förstås hur Neo likt Messias, Jesus eller Muhammed är den utvalde. Samtidigt använder sig filmen av ett orakel som fungerar som referens till antik grekisk mytologi, och östasiatisk kampsport som för tankarna lika mycket till sin geografiska härkomsts kulturer som till hongkong-action. Den mångfacetterade religiösa bilden tillsammans med Platon och Baudrillard sammanställs till ett praktexempel på vad Lyotard menar med heterogena världsbilder framför definitiva sanningar.

Innan jag går över till nästa del vill jag ta upp en sista aspekt som stärker The Matrix funktion som postmodernt studieobjekt. Storey skriver om postmodernismens uppkomst, och hur den uppstod delvis som en motreaktion mot modernismens kanonisering. Det ligger i en motkulturs natur att vara subversiv, och genom att ifrågasätta vad som anses som obestridbara klassiker, negligera vad som betraktas som en litterär storhetstid och istället bejaka det låga i kulturen, är postmodernismen otvetydigt omstörtande. I föregående mening finns två aspekter att ta tillvara på. Storey beskriver hur skillnaden mellan högt och lågt gällande kulturella värden i postmodernismen blir mindre och mindre betydelsefull. Man kan rent av säga att det inte finns någon skillnad, för det finns inga riktlinjer som direkt och definitivt avgör var en postmodern text hör hemma. I The Matrix lyfter man upp Alice och Dorothy, som förvisso kan ha hört till något slags kanon redan tidigare, men som under 1900-talet nått status som populärkulturella symboler snarare än något annat, och på så sätt förflyttats en ganska god bit från finrummen. Att dessa referenser förekommer i filmen samtidigt som Baudrillard, Platon och bibeln är närvarande är sannerligen i allra högsta grad att radera gränserna mellan vad som kan anses vara högt och lågt. Den andra aspekten är just The Matrix omvälvande kraft. Denna fungerar på flera nivåer, och blir således en naturlig övergång till min nästa del. Dels visade sig The Matrix vara omvälvande som film, den förvirrade och förbryllade lika mycket som den fascinerade, och sedan den släpptes har inte film i dess genre sett likadan ut som innan. Vidare är the matrix, matrisen omvälvande för Neo – eller kanske är det rent av snarare verkligheten och sanningen som är det omvälvande, det subversiva. Slutligen skapas en metanivå när man läser in postmodernismen i Neos världsbilds omkullstörtande. Samma funktion som filmens förhållande till postmodernismen har för den postmodernistiska diskursen, har de postmodernistiska inslagen för Neo.

Jag har nu redogjort för hur The Matrix fungerar som postmodern text, och snuddat vid hur den själv representerar vissa postmodernistiska teorier, men just detta innehåll ämnar jag nu ägna den avslutande delen av essän åt. Det främsta och tydligaste exemplet på detta är förstås filmens inkorporering av Baudrillard. Att den exemplifierar och konkretiserar konceptet simulacrum är egentligen bara en början, ännu tydligare är det då hans bok Simulacres et Simulation syns i bild tidigt i filmen. Genom att på ett så explicit vis hänvisa till det specifika verk som ligger till grunden för filmens premiss, utger man sig indirekt för att föra bokens författares talan. I ganska stor utsträckning är The Matrix en direkt tolkning av Baudrillards filosofier, den knyter an till begrepp och termer, idéer och koncept. Trots karaktärsdragen för postmodernitet som filmen dras med, så finns alltså ett resonerande kring detsamma, och att det blir ett komplicerat förhållande mellan filmen och nämnda ism är därmed ganska naturligt. Jag vill därför avslutningsvis konkretisera med två tydliga exempel på The Matrix dubbelhet, en triumf och ett misslyckande, oavsett vilken vinkel man ser det från.

Jag börjar med misslyckandet, om man förutsätter att målsättningen är att nå enighet med Baudrillard och slå det postmoderna på fingrarna. En viktig poäng angående hyperrealismen missar man i The Matrix. Enligt Baudrillard förlorar hyperrealismen helt sin mening ifall åtskiljandet mellan fiktion och verklighet inte längre är möjligt att göra. Storey påpekar just hur vissa anhängare till filosofen tolkar det så, att hyperrealism uppstår när människor inte längre kan skilja mellan verkligt och overkligt, men han menar att det snarare handlar om att gränserna blir mindre viktiga. Enligt denna läsning av Baudrillard misslyckas The Matrix med att tangera hyperrealismen, om den virtuella världen i filmen är en hyperrealism så spelar det ändå inte längre någon vidare roll, just av den enkla anledningen att dess befolkning inte ser någon skillnad. Emellertid är det drivande för filmens intrig att det bara är ett fåtal rebeller som ser skillnaderna, och antar som uppdrag att visa dem för världen, men för världsinvånarna i stort är hyperrealiteten meningslös. Vidare tappar den funktion som sådan i och med att de rebellerna som ändå ser skillnaden bedömer gränserna mellan verklighet och fiktion som allt annat än oviktiga. Så nog för att man använder sig av fenomenet som Baudrillard beskriver, om än i en någorlunda annan mening, begreppet blir ändå inte riktigt relevant på det sätt som man gör anspråk på genom sina uttalade Baudrillard-referenser eftersom hyperrealismen inte fyller någon direkt funktion. Man skulle kunna hävda att nyckeln till att lyckas med den postmoderna eklekticismen är att ta tillvara på de källor man plockar ifrån, men genom att bara lyckas halvvägs med Baudrillard och hyperrealismen hamnar The Matrix i detta avseende på sätt och vis i slaskhinken med refererande för referatets skull.

Min sista punkt vill jag tillägna Frederic Jamesons sista poäng, förhållandet mellan postmodernismen och neokapitalismen. Jameson ser postmodernismen som en kulturellt symptomatisk motsvarighet till det kapitalistiska samhället, som ett hopplöst kommersiellt kulturellt uttryck. I motsats till modernismen som gick emot den strömlinjeformade kommersialismen bejakar och stärker postmodernismen densamma. Å ena sidan är The Matrix onekligen ett kommersiellt anpassat verk, utgivet av ett av de stora filmbolagen och enormt inkomstbringande. Å andra sidan utför den i min läsning en subtil men påtaglig kritik mot det kapitalistiska samhället. Det finns en konsekvent genomförbar läsning av den artificiella intelligensen som tagit över världen som en allegori för stora företags framfart. Läsningen kan tyckas vara långsökt, men det finns en bärande passage i en scen som öppnar upp och gör den nästan oundviklig vid en kritisk analys av filmen: när Neo får matrisen förklarad för sig. Under processen berättar Morpheus om hur människor inte föds, utan odlas till världen. Paralleller till hur kapitalism odlar människor till att arbeta och tjäna dess syften känns inte lika långsökta som de annars hade gjort. Fortsättningsvis är filmen således en kamp och strävan efter frihet från ett system som förslavat mänskligheten. Genom denna ambivalens inför postmodernismen som kommersiellt uttryck framstår filmens dubbelhet än tydligare, och det är på intet sätt möjligt att avgöra i vilket fack den hör hemma.

Man kan alltså på sätt och vis säga att The Matrix i någon mån faller på eget grepp, genom att sätta upp Baudrillards spelregler men sen ändå gå i den postmodernistiska fällan. På så sätt utgör filmen en omedveten självkritik. Detta förutsätter förstås att Baudrillards filosofi är idealet, och misslyckandet ligger här i så fall i det faktum att Wachowski-syskonen får detta ideal att framstå som eftersträvat och önskat när de väljer att basera sin film kring dess teorier. Emellertid kan man å andra sidan läsa filmen som ett antipostmodernt verk just för de aspekter där den faktiskt tar avstånd från teoriernas definitioner. Genom att anamma ett specifikt uttryck som associerar filmen med postmodernism och identifierar den som sådan, men även bifoga en tydlig kritik och ifrågasättande av det samhälle och de normer som uttrycket uppstått ur, sker ett avståndstagande från begreppets innebörd. Således fyller dubbelheten en viktig funktion som meningsbringande till en film som genom den förmedlar en diverserad bild med nyanser som inte träder fram vare sig i postmodernistisk teori eller i postmodern text.

onsdag 11 juni 2014

En andra ansats

Oj oj oj. Dryga två månader har gått sen jag skrev något här senast. Istället har jag funnit andra forum för mina uttryck. Det har blivit dikter och låtar och uppsats. Men saknaden blev för stor. Vidare inlägg att vänta.

onsdag 9 april 2014

Sökandet efter ett nytt uttryck

Det har hänt saker. Att plugga två gånger heltid, därtill extrajobba vid tillfällen, satsa på att lyckas med rockband samt nära ett aldrig sinande filmintresse konsumerar onekligen tid. Dessutom försöker jag ju träffa människor så gott det går också. Eftersom jag utöver ovanstående dessutom skriver filmrecensioner för nätpublikation finns sällan nog med inspiration eller tid att uppdatera här som förr.

Det andra som hänt är högst personligt. Framför allt är det ett par saker som är de direkta anledningarna till att jag behöver uttrycka mig i ett annat format. Det kan röra sig om små poem, korta prosaiska stycken, eller för den delen andra ej textbundna former. Kort sagt kan sägas att jag gått och blivit pretto igen.

Det hela sker här. Den ser för jävlig ut i åtminstone min dators webbläsare, men är väldigt fin i Apples telefoner och surfplattor.

Och det ska även sägas att det är Davids förtjänst jag vågade lämna denna trygga och mig sedan snart sju år trogna bloggportal, när han gjorde detsamma och startade en fin blogg om amerikansk humor. Jag gillar texten mer än jag intresseras av dess innehåll, men läs den för all del.

söndag 23 mars 2014

Apropå Wes Anderson - symmetriska scener



Nu i Wes Anderson-tider pratas det mycket om hans foto, framför allt så har det dykt upp en viral video som exemplifierar hans kärlek till symmetri. Den har förstås länge varit en orsak att älska Anderson, han använder den onekligen som ingen annan. Jag gissar att det är en av de tendenser han plockat från Stanley Kubrick. Såhär såg ju liksom 2001 ut. Eller varför inte The Shining? (jag hade infogat bild, om det inte fanns alldeles för många scener som exemplifierar detta att välja mellan)


En annan favorit jag har är Den lilla butiken. Även den kan tänkas ha legat till grund för delar av Andersons uttryck, inte bara fotomässigt då. Dialogen, är nog den aspekt som slår mig hårdast. Såhär kan den se ut. I den finns flera exempel på hur man lät dess huvudpersoner spegla varandra i varsin halva av bildrutan, och därigenom skapa symmetri. Väldigt elegant.

Jag skulle även vilja påtala en av de allra snyggaste promobilder jag känner till, tagen från supertjusiga Cosmopolis. Ett roligt sammanträffande kan sägas vara att dess regissör David Cronenberg använt fyra av skådespelarna i The Grand Budapest Hotel i framträdande roller i sina egna filmer. Nåja, lite roligt sammanträffande i alla fall.

Just det. Avslutningsvis måste ju även Yasujiro Ozu nämnas. Jag har inte sett filmen, men denna trailer visar ganska väl vad jag menar. Hans orörliga kamera bäddar för lysande symmetrisk bildkomposition.
God Morgon (1959) av Yasujiro Ozu - Trailer

lördag 15 mars 2014

Topp5 #69: Gus Van Sant

Jag tänker att det är lika bra att bryta nu. Det blir mer sporadiskt, topplistorna kommer när jag har nåt att skriva istället för varje fredag. Inläggen kommer över huvud taget när jag har nåt att skriva. Och nu har jag det. För härom veckan såg jag Last Days och är därmed klar med Gus Van Sant, alla filmer är sedda. Jag hade sparat denna sista för att jag inte ville att det skulle ta slut, men det var förstås oundvikligt att det skulle ske förr eller senare. Så nu är det dags att lista hans fem finaste långfilmer hittills. I framtiden kan det givetvis komma att ändras.

5. Paranoid Park (2007)

Det här är nog nästan det allra bästa exemplet som visar hur otroligt bra Van Sant är på att skildra ungdom. Både ungdomen som livsfas, och ungdomar som individer. Det var just denna egenskap som fick mig att älska hans filmer när jag själv var i motsvarande ålder, och det är en av de kvalitéer som jag fortfarande älskar mest med honom.

4. På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991)

Det stora mästerverket enligt de flesta, och på sätt och vis stämmer det naturligtvis. På drift mot Idaho är en epokgörande amerikansk indieodyssé, en film som i mångt och mycket saknar motstycke. Den har uppnått kultstatus tack vare River Phoenix medverkan, men den är förstås långt mycket mer än så. Fundamental för den fortsatta amerikanska indiefilmens utveckling och en sanslöst vacker film.

3. Gerry (2002)

Den inledande delen i Gus Van Sants dödstrilogi är en udda bit. Två män utgör det enda väsentliga i skådespelarensamblen, och samtalen mellan dem är den enda dialogen i filmen. Dock säger de inte så jättemycket. Fotot säger desto mer, med samtidigt minimalistiska som storslagna miljövyer tangeras hopplösheten i situationen som huvudpersonerna befinner sig i. Det är stort filmskapande, detta.

2. Elephant (2003)

Det följsamma fotot och den naturalistiska skildringen av till synes en helt vanlig dag sätter Van Sant i en betraktande ställning snarare än en ledande, dömande eller moraliserande sådan. Lågmäldheten blir filmens nyckel och gör den så mycket mer intressant än alla andra filmer som gjorts på ämnet. Det är även en av de starkaste filmer jag sett, lika brutalt jobbig varje gång.

1. Good Will Hunting (1997)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. För mig är det så självklart bara, filmen är, scen för scen, definitionen av filmperfektion i mina ögon. Min favoritscen är när Skylar frågar Will om han vill ta en kaffe någon gång, varpå Will föreslår att de istället kan äta några nävar karameller för att det är precis lika godtyckligt som att dricka kaffe. Eller förstås när Will sätter den där Michael Bolton-kopian på plats inne på baren där Chuckie beställer en "pitcher of the finest laaager in the house" med bred bostondialekt. Eller för all del alla psykologsessioner, både de lustiga där Will fånar sig och såklart de fantastiska samtalen Sean. Och så gör det ju inte saken sämre att Elliott Smiths musik är frekvent närvarande filmen igenom. Min favoritfilm.


torsdag 13 mars 2014

Filmreflektion: Den stora skönheten

I morgon har en av mina favoriter från 2013 premiär på svensk bio, Den stora skönheten. Eftersom jag inte fått den tilldelad mig att recensera, så skriver jag ett kortare inlägg här istället.

Det som i första hand är slående med Den stora skönheten (näst efter dess svenska titel då, som är en direktöversättning men väldigt vacker även som sådan) är hur visuellt makalös den är. Det är oerhört storslaget filmskapande, med långa tagningar, avancerade kameraåkningar och lysande fin scenografi. Trots Only Lovers Left Alive är nog ändå Den stora skönheten fjolårets mest estetiskt fulländade film. Vidare förstärks den storstilade estetiken av ett narrativ med en dramaturgi som på alla plan tangerar bombastiken både i sina förtjänster och tillkortakommanden. Tillkortakommandena består då mest av abstraktioner, hur allt känns väldigt svävande och sällan särskilt konkret. Och egentligen är tillkortakommanden ett felaktigt ord, då det indikerar att det skulle vara brister. I själva verket gör just det faktum att narrativet i detta avseende speglar det fototekniska verket mer sammanhållet än tvärtom. Att den odsseiska berättelsen även den speglar rummen den utspelar sig i är en mer uppenbar triumf.

Älskvärt är även hur filmen parafraserar 8½, och i förlängningen hur den utgör en hyllning av Fellini i synnerhet, och vidare bejakar den italienska filmhistorien i allmänhet. Även denna aspekt stärks av att vara så distinkt påtaglig samtidigt som filmen som eget verk står på så starka egna ben. Hade den inte varit en så bra film, så hade dess fellinieska drag eventuellt gjort den till en blek pastisch. Med så goda övriga kvalitéer blir det istället den värdigaste av hyllningar.

Och för all del, se den på bio, där det fantastiska fotot kommer till sin rätt. Jag ämnar definitivt se om den som sådan.

söndag 2 mars 2014

Oscarsgalan 2014

I kväll är det dags för filmbranschens årliga ryggdunkarfest, kvällen för året då man ser förbi all avant garde och ägnar sig extra helhjärtat år Hollywood och allt vad det innebär. Det är ju kul, förstås. Så jag ska här framföra mina önskemål gällande respektive (enligt mig) stor kategoris pristagare.

Bästa originalmanus

I mina ögon är den rimliga vinnaren Her, där Spike Jonze lyckats förena ett underbart relationsdrama med existentiella frågor på ett gediget vis. Att han dessutom knyter an till alla stora teman i science fiction-historien gör honom till given favorit hos mig.

Bubblare är Nebraska.

Bästa manusadaption

John Ridley kan gärna få ta hem denna för 12 Years a Slave. Ju fler svarta pristagare, desto mer betydelsefull gala. Och så är han ju så klart väl värd det. Annars kan jag tänka mig Before Midnight så en kvinna får vara med och dela på priset.

Bubblare är i tredje hand då Philomena.

Bästa musik

En till önskan till Her. Dels för att det var helt lysande musik i filmen, och dels för att jag gärna unnar Owen Pallett en sådan framgång. Och för all del William Butler också.

Bubblare är Gravity.

Bästa utländskspråkliga film

Jag får väl skämmas en smula när jag bara sett en av de nominerade filmerna. Ändock kan jag inte låta bli att vurma för den jag har sett, Den stora skönheten. En av årets allra vackraste filmer som är lika delar hyllning till Fellini som allmänt utmärkt. Klart den ska ha Oscarn också.

Bästa klippning

Det är inte direkt så att jag gillade Captain Phillips särskilt mycket, men Paul Greengrass omgav sig ännu en gång med oerhört kompetenta filmarbetare. Klipparen Christopher Rouse gjorde ett anmärkningsvärt bra jobb, och kan gott prisas för det.

Bubblare är Gravity.

Bästa foto

Svåraste kategorin att avgöra i, känns det nästan som. Så många supersnyggt fotade filmer. Men min önskan faller ändå på Prisoners som saknar övriga nomineringar. Dels kan det vara tröstpris, dels är det nog när allt kommer omkring årets snyggaste film med klassiska mått mätt.

Bubblare är Inside Llewyn Davis.

Bästa manliga biroll

Här förtjänar Captain Phillips en Oscar till, hör och häpna. Barkhad Abdi är oerhört bra, och ett gott exempel på etnisk självrepresentation när den är som viktigast. Ofta missas den nämligen även då.

Bubblare är Dallas Buyers Club.

Bästa kvinnliga biroll

Jag tycker Lupita Nyong'o gjorde det väldigt hedersvärt i 12 Years a Slave, hon bidrog med nyans och gjorde genom sin stora prestation filmen än mer drabbande än den redan var. Varje Oscar till en afrikan är dessutom en dubbelt så viktig sådan.

Bubblare är August: Osage County.

Bästa manliga huvudroll

Än en gång måste jag säga 12 Years a Slave, för Chiwetel Ejiofor förtjänar det verkligen. Mästerverket som filmen utgör hade varit omöjligt om det inte vore för dess starkt strålande huvudrollsinnehavande stjärna.

Bubblare är Nebraska.

Bästa kvinnliga huvudroll

Utan att ha varit ett större fan av filmen kunde jag liksom övrig kritikerkår konstatera att Cate Blanchett gjorde en sensationell insats i Allens Blue Jasmine, och visst kan hon för all del belönas för det.

Bubblare är Philomena.

Bästa regi

Jag finner det märkligt vilka filmer som inte är nominerade här. De riktiga utmanarna saknar jag i listan. Valet blir därför ytterligare självklart, Steve McQueen för 12 Years a Slave, förstås. Det är på tiden att det prestigefyllda priset för bästa regi går till en svart regissör, inte minst när filmen han gjort är denna.

Bubblare är Gravity.

Bästa film

Jag är så tråkig och förutsägbar att jag även här måste säga 12 Years a Slave, förstås. Både för att det är årets starkaste filmupplevelse, ett hantverksmässigt gediget och fulländat verk, och en historiskt betydelsefull film. Skulle den belönas med denna Oscar så skulle det vidare vara en historiskt betydelsefull Oscar.

Bubblare är Her.

Min stora favorit är alltså tveklöst 12 Years a Slave, jag hoppas den får alla tänkbara priser. Dock befarar jag att Gravity kommer plocka hem mer än den förtjänar, och risken finns att American Hustle och Dallas Buyers Club kommer in och förstör mina planer också. Även om det ska sägas att jag uppskattat alla årets oscarsfilmer, så finner jag flertalet av dem omotiverat nominerade. Framför allt så saknar jag Prisoners i flera kategorier, och jag hade gärna sett Only Lovers Left Alive nominerad för produktionsdesign och foto åtminstone. Eller varför inte originalmusik. Jag tycker även att The Selfish Giant borde ha en plats i galan. Så man får väl helt enkelt vänta och se vad det blir av det hela.

fredag 28 februari 2014

Topp5-fredag #68: Sammanfattning av februari

I vanlig ordning är det dags för månadssammanfattning.

5. Persona (Ingmar Bergman, 1966)

Intrikat studie av dualismen i det mänskliga psyket, men framför detta hänförs jag av bildkompositionen som känns så väl anpassat konstlad att jag ej kan låta bli att förtjusas, elegant.

4. Gråta med ett leende (Mar adentro, Alejandro Amenábar, 2004)

Helt sanslöst vackert och mänskligt. Ett djupt sorgligt livsöde som filmatiseras med ett tålamod och en finkänslighet som låter filmen ta sin tid och hålla det stillsamma och framför allt följsamma tempo, som den gynnas av. Amenábars bästa hittills vad jag sett.

3. Angel Heart (Alan Parker, 1987)

Härlig neonoirthriller späckad till bristningsgränsen med coola grejer. Mysticism, exotism, Satan, mord, privatdetektiver och gospelkörer. Alla de goda ting. Det är alldeles lysande, vansinnigt. Men det håller ihop, och det gör det orimligt bra.

2. Fallen ängel (Fallen Angel, Otto Preminger, 1945)

Det är den andra filmen jag ser av Preminger, och tillika andra gången han bevisar att han är en mästare av noirfilm. Utan att lägga för stor vikt vid intrigen som sådan lyckas han ändå med konststycket att göra det ständigt engagerande tack vare ett perfekt berättartempo. Hantverksmässigt finns inget alls att anmärka på, vilket gör det till en stor fröjd att åskåda.

1. Dead Man (Jim Jarmusch, 1995)

När jag skrev om Mystery Train för ett drygt halvår sen hyllade jag Jarmusch för hans förmåga att skapa en värld jag vill vara i. Detsamma har han lyckats med i Dead Man, trots att allt egentligen talar emot det i och med vilda västern och så vidare. Men egentligen är det rätt så självklart, ingenting i världen låter så tilltalande som att ha Neil Young improviserande i realtid ett ljudspår till ens liv med endast en svajig gitarr.

torsdag 27 februari 2014

Det älskvärda berättarformatet som är filmantalogin

Man kan ju tänka sig att jag borde vara avskräckt nu. I höstas påbörjade jag projektet att se igenom Masters of Horror och Masters of Science Fiction. Med ett totalt genomsnittsbetyg på knappt 2.3 kan det inte sägas vara vidare bra. Men jag kan inte riktigt låta bli, även om det är allt från fantasilösa spökhistorier till riktiga våldsföranden på fina förlagor tilltalar det mig. Det är väl i och för sig de alldeles för få ljusglimtarna som gör det värt tiden, för ibland uppnås potentialen. Och det är potentialen som får mig att fortsätta se.

Antologier som dessa är nämligen ett optimalt berättarformat. På mellan fyrtio minuter och en knapp timme ryms allt man kan begära, inte av en berättelse, men av ett koncepts presentation. Därför lämpar det sig perfekt inte minst för just skräck, science fiction och mysterier. Hitchcock visade i Hitchcock Presents att det fungerade väl, en snabb setup övergår i utredning och till slut upplösning. Allt överflödigt tvingas åt sidan och man uppnår något slags genreessens. Skräcken fungerar just likadant, varesig det handlar om övernaturliga andeväsen, monster eller psykopater. Ännu bättre avsett är formatet för science fiction. Som bekant gör sig science fiction nästan bäst i novellformat genom en detaljerad presentation av ett koncept där något slags embryo till intrig bakas in, för att följas av en snabb och effektiv vändning eller slutkläm.

Problemet med i inledningen nämnda serier är att de inte mer än i undantagsfall tar tillvara på formatet, de anpassar sig inte till det. Jag ser det vänligt men bestämt som deras misslyckande, och definitivt inte formatets. Därför håller jag hoppen höga inför de antologier jag ämnar ta mig an härnäst, även om jag skulle bli tvungen att se tio dåliga avsnitt för varje bra.

Och just det, jag har nyligen påbörjat Kieslowskis Dekalogen, den tillhör knappast någon av de genrer jag förespråkade, men anpassar sig alldeles ypperligt till formatet. Det är ganska så magnifikt.

fredag 21 februari 2014

Topplistefredag #67: Filmåret 2013 REVIDERAD & SLUTGILTIG

Okej det är väl dags för den nya versionen. Som är klar och komplett. Ett par filmer har dessutom fått byta plats kanske.

15. Upstream Color (Shane Carruth)

Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.

14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)

Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.

13. Short Term 12 (Destin Cretton)

Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.

12. Återträffen (Anna Odell)

Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.

11. Her (Spike Jonze)

Recension finnes här.

10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)

Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.

9. Stoker (Park Chan-wook)

Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.

8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)

Recension finnes här.

7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)

Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.

6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)

Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.

5. Prisoners (Denis Villeneuve)

Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.

4. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.

3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)

Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.

2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Recension finnes här.

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)

Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.

fredag 14 februari 2014

Topp5-fredag #66: David Cronenberg

Jag såg till slut den sista långfilmen i Cronenbergs filmografi. Tjugo filmer är helt klart tillräckligt mycket för att utgöra en god grund för en topp5-lista (det hade varit fånigt att rangordna fem filmer av en regissör i början av hennes karriär, när inte urvalet är så stort). Därmed inte sagt att den är evig, jag tror mycket på både Maps to the Stars och fler kommande filmer, även om han förmodligen snart lägger hatten på hyllan. Hur som helst, tills vidare. Observera hur konstigt det är att jag har flera väldigt sena filmer i listan. Jag visste inte riktigt att jag föredrog honom så.

5. Den nakna lunchen (Naked Lunch, 1991)

Det är en riktig vansinnesfärd som använder sig av högst surrealistiska grepp för att skildra något slags metaperspektiv av titelromanens uppkomst. Verklighet och fiktion blandas när ett antal beatpoeter får fiktiva gestalter och monster och talande skalbaggar röker och knarkar, typ. Väldigt suggestivt och onekligen briljant.

4. A History of Violence (2005)

Det känns knappt som en Cronenberg-film, för ovanlighetens skull låter han bli att signifiera sitt verk. Men han gör det oerhört kompetent. Hantverket påminner på så sätt om hans allra tidigaste storbolagsproduktioner, men med åren har han uppenbarligen lärt sig att bemästra det. Väldigt bra berättelse, optimalt berättad.

3. Videodrome (1983)

Cronenbergs magnum opus, hävdas ofta. Och det stämmer väl. Han myntade eller utvecklade alla sina ständigt återkommande teman i en sällsynt träffsäker film. Den är även omistlig i sci fi-sammanhang då den lyckas vara så unikt säregen men utan att på något sätt tumma på kvaliteten. Även dess samhällskritik är högst väsentlig. Äckel-Cronenberg i sitt esse.

2. Cosmopolis (2012)

Ett av mina första inlägg här var när jag sett Cosmopolis. Jag skrev en hyfsat bra text då, som väl gäller än i dag. En för Cronenberg ny estetik som visar att han behärskar annat än det han brukat ägna sig åt, för det är en av de snyggaste filmerna som gjorts. Med massor av intressanta teman. Läs.

1. eXistenZ (1999)

Min absoluta favorit, den jag sett om och om igen. Det känns ännu menlöst att skriva om allt innehåll för det kommer inte få plats. En vacker dag ämnar jag skriva oändligt om den. De religiösa parallellerna, samhällskritiken, intradiegesen, virtuella verkligheter, utseendet och formen, detaljerna i scenografin, kroppsligheten, äcklet och allt annat vad det kan tänkas vara. En av de rikaste filmer jag sett, som tilltalar mig på så många nivåer.



Tänk vad sjukt det är att inte filmer som The Brood, Flugan, M. Butterfly, Dubbelgångare, Eastern Promises och säkert flera fantastiska glömda får vara med på en sån här lista. Det är rätt talande.

onsdag 12 februari 2014

Christopher Sander - Kokong

Förutom en liten sång på julafton härom månaden börjar det närma sig fem år sedan det senast bjöds på nyskrivna Sander-låtar att förlora sig i, då i och med [Ingenting]-albumet Tomhet, idel tomhet. Nu har singeln Kokong från kommande soloskivan kommit. Den bjuder på fina flöjter från Dungen-folk, närmast himmelska körer och god modern svensk folkpopproduktion som påminner om 70-tal och John Holm. Främst bjuder den förstås på Sanders oerhörda sinne för melodier och helt perfekta ordval. Han kan besjunga enkelheten som om ingen annan gjort det förut, och få det att låta helt rimligt. Det är fasligt fint, väldigt vackert. Jag känner mig väl redo att möta våren med kommande Jorden är rund som ledmotiv, för det bådar just så gott som jag kunnat önska.

https://soundcloud.com/johan-olsson-20/kokong

lördag 8 februari 2014

Topp5-fredag #65: Filmer med låttitlar

Som rubriken lyder. Det handlar alltså naturligtvis inte om låtar och filmer som delar namn för att låten skrev till filmen, eller för den delen om filmen. Både det ena och det andra skulle ge ett nästan obegränsat sortiment att välja ifrån, och det vore dessutom ointressant. Scenariot där en film fått namn efter en låttitel är betydligt mer spännande.

5. Blue Velvet (David Lynch, 1986)

Okej det är ganska sjukt, men jag har ju inte ens sett Blue Velvet än. Jag har däremot lyssnat på framför allt Bobby Vintons inspelning av låten sen tolvårsåldern. Så man kan tycka att jag borde ha sett filmen bara på grund av det, eller för all del att det är Lynch. Nåja, det kommer.

4. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Det är intressant att Heatwaves låt med samman namn inte medverkar i filmen, då hela filmen är ett utdrag ur den eran låten representerar. Likväl är både låten och filmen toppen (om man gillar disco och tre timmar långa karaktärsstudier).

3. Boys Don't Cry (Kimberly Peirce, 1999)

Det är en vansinnigt stark film och låten spelar dessutom en metaroll i dess handling. Apropå titeln är det ganska omänskligt att inte gråta av de fruktansvärda övergrepp, trakasserier och brutala våldsscener filmen visar.

2. Stand by Me (Rob Reiner, 1986)

The Body, som Stephen Kings förlaga hette, hade kanske inte varit en optimal titel på en film menad att riktas mot en så bred publik som möjligt. Faktum är att Rob Reiners val att byta titel och inkorporera Ben E. Kings klassiker i filmen, gör hela skillnaden för varför den är så fenomenalt bra. Fokus flyttar från kroppen till pojkarnas vänskap. Fasligt fint.

1. Lyckliga tillsammans (Chun gwong cha sit, Wong Kar-wai, 1997)

Den engelska titeln är Happy Together, just som Turtles-låten som spelas i eftertexterna, fast i en annan version. Det är Wong i högform, Christopher Doyles foto är som vanligt vackrast i världen, och gestaltandet av berättelsen likaså, får nog sägas. En av de allra finaste och bitterljuva kärlekshistorier som filmats.

måndag 3 februari 2014

Philip Seymour Hoffman

Det är djupt sorgligt, det som har hänt. En av vår tids allra största skådespelare har av allt att döma genom en olycklig heroinöverdos gått ur tiden. Philip Seymour Hoffman lever inte längre.

Det är betyngande att skriva, det är för all del desto mer betyngande att höra, att tänka på. Min relation till Hoffman var djupt förankrad i makalösa karaktärsporträtt och ett oerhört konnesörskap vad gäller de roller han tog åt sig. Något slags bevis, om än bara för mig själv, är den betygstatistik vad gäller mina egna bedömningar, som han representerar. Det finns ingen annan skådespelare jag sett så många filmer med, som hållit så hög standard. Det är en statistik han toppar, och det är en statistik som säger så mycket om hans skådespelarpersona.

En av mina starkaste bilder av Hoffman är den från Happiness, där han med enorm övertygelse gestaltar depressiva Allen, en man som inte har särskilt mycket kvar att leva för. Utan vidare paralleller kan ändock konstateras att Hoffman sannerligen besitter förmågan att göra en rollgestaltning till verklighet.

Vidare är det svårt att undgå briljansen som visas i huvudrollen i Synechdoche, New York. Jag har själv inte ännu omfamnat den till fullo, känner jag. Även om jag ser fram emot att en vacker dag sätta världens-bästa-film-stämpeln på den. Ofrånkomligt är hur som helst den oerhörda prestation som krävs för att fylla skorna som tillhör den högst egensinniga regissör som är filmens huvudroll. Utan Philip Seymour Hoffman i dessa stora skor är det tveksamt huruvida Charlie Kaufman ens hade varit ett namn inom filmregin, och inte bara det välförtjänta som manusförfattare. Oavsett vilket, så gjorde de tillsammans en helt makalös film.

Det råder dock inget tvivel om att jag främst kommer minnas Hoffman för ett specifikt, och just detta specifika samarbete. Tillsammans med geniregissören Paul Thomas Anderson uppnådde Hoffman sannerligen stoverk. Från den alldeles utomordentliga långfilmsdebuten Hard 8, via vad som inte kan betraktas som annat än mästerverk i Magnolia vidare till senaste exemplet The Master har Hoffman inte bara antagit utmaningar som satt hans förmågor på prov, utan roller som både låtit honom själv utvecklas så väl som överbevisa sin enorma kompetens. Anderson är sedan sin första film en av de främsta regissörerna i modern tid, men det är en relevant fråga att ställa sig hur filmerna hade varit utan sina magnifika rollprestationer av vilka Hoffman är en oförneklig nyckelgestalt. Inte minst är nämnda The Master ett ypperligt exempel på detta.

Sägas bör att jag absolut hade förväntat mig, och hoppats på ett långt mer långgående samarbete mellan dessa två moderna filmiska hjältar, två människor som tillsammans gjorde saker de allra flesta aldrig har anledning att mer än drömma om. Samtidigt, för att nå något slags positiv vinkel, önskar jag att Hoffman har det bättre var än han är nu, än han hade det i vårt sinnesliv. Brukar man heroin, har man med allt att förmoda mer att önska av världen. Förhoppningsvis är det där han har hamnat.


fredag 31 januari 2014

Topp5-fredag #64: Sammanfattning av januari

Månadens sista dag infaller en fredag! Perfekt för månadssammanfattningen, ju. Så den kommer här, bästa filmerna jag sett i januari. Uteslutna är De magnifika Ambersons och ett par filmer som kommer medverka på den reviderade årsbästalistan, som kommer någon gång i februari (börjar bli löjligt sent nästan men det är för listans bästa).

5. En sång för Marion (Song for Marion, Paul Andrew Williams, 2012)

Det finns scener som jag egentligen har väldigt svårt för, men helhetsmässigt är det en av de finaste filmerna jag sett på så länge jag kan minnas. Det ska sägas att jag tror att min relativt avlidna farmor spelar en roll i varför den berörde mig så starkt, men det gör ju på intet sätt filmen sämre. Terence Stamp är för övrigt helt briljant i sin huvudroll.

4. Livbåt (Lifeboat, Alfred Hitchcock, 1944)

Oerhört välgjort framför allt. Trots att det är så gott som uteslutande filmat i studio är närvarokänslan av världshav och verklig livbåt total. Och det här åstadkom de för sjuttio år sen! Smått otroligt, verkligen. Och dramat som utspelar sig ombord på denna båt är för den delen också alldeles utmärkt. Strålande tidig Hitchcock.

3. Spring Breakers (Harmony Korine, 2012)

Utöver vissa scener som kandiderar till bäst i världen-titeln, framför allt ett montage till Britney Spears Everytime, så är filmen även i de flesta andra avseenden lysande. Den ser fantastisk ut, för att börja nånstans. Och det är djupt fascinerande hur en film som utmålar kvinnokroppen som ett objekt för åskådan samtidigt har en så distinkt feministisk vinkling. Det är uppenbarligen en drift med samhället och filmbranschens syn på kvinnor, och det görs oerhört bra.

2. En dam försvinner (The Lady Vanishes, Hitchcock, 1938)

Dubbel placering för Hitchcock! Det blir så ibland. Ännu tidigare, och framför allt så hiskeligt välskriven. Jag älskar hur alla bitar så självklart faller på plats. Tåget som spelutrymme för spionthriller utgör perfekt miljö för ändamålet, och En dam försvinner är inte bara en av de äldsta Hitchcock jag sett, utan förmodligen även en av de bästa.

1. 12 edsvurna män (12 Angry Men, Siney Lumet, 1957)

Det finns ett gäng filmer från början av 1900-talets andra halva, baserade på pjäser, som jag finner helt överrumplande suveräna. Ett fåtal har jag nämnt tidigare. Men inte 12 edsvurna män som jag nyligen fann mig mycket väl förälskad i. Förutom dess premiss, dialog och högklassiga skådespel så är det famför allt fotot som sticker ut i egenskap av att vara extraordinärt bra. Hur man under filmens gång skiftar från utzoomade bilder ovanifrån till nästan extrema närbilder, strax underifrån sett utifrån karaktärernas ansiktshöjd, tangerar stressen och klaustrofobin som uppenbarar sig i det rum filmen utspelar sig. Bättre än det allra, allra mesta.

onsdag 29 januari 2014

Babels torns science fiction-kanon #14: Flykten från New York

 Flykten från New York (Escape From New York, John Carpenter, 1981)

Det är på något sätt ett potpurri av allt som kunde vara coolt med det tidiga 80-talet som John Carpenter kokat ihop, sammansvetsat till både ett av sina egna och ett av science fiction-historiens främsta verk.

Kurt Russell spelar den före detta soldaten såväl som brottslingen Snake Plissken som får som uppdrag att ge sig in i Manhattan för att få tag i viktiga dokument och föra med sig ut. Kruxet är att Manhattan är inte vad Manhattan en gång har varit. Det har förvandlats till ett högsäkerhetsfängelse utan underhållning, lämnat åt sitt öde med livstidsfångar som enda invånare. Givetvis har det blivit så underbart raserat och öde att man omöjligtvis kan annat än älska miljöerna - för att inte tala om dessa invånare. Ledare är The Duke, fantastiskt gestaltad av Isaac Hayes, ja ni fattar ju uppenbarligen hur briljant detta är.

Det allra mesta med Flykten från New York är älskvärt, scenografi och foto, intrig och karaktärer. Men som pricken över i fungerar John Carpenters makalösa soundtrack. Ledmotivet till filmen är utan tvekan det bästa han komponerat, och musiken förhöjer filmen ytterligare en nivå utöver den redan höga kvaliteten. Tillsammans med filmens väl invävda samhällskritik och så många faktorer av coolhet är filmen inget annat än ett mästerverk.

Och därför är Flykten från New York given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

fredag 24 januari 2014

Topp5-fredag #63: Philip K. Dick på film

Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!

5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)

Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.

4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)

Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.

3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)

Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.

2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)

Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.

1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.



torsdag 23 januari 2014

The Magnificent Welles

I går såg jag De magnifika Ambersons (Orson Welles, 1942). Att studion valde att klippa den helt annorlunda gentemot Orson Welles anvisningar är ju känt, att resultatet kallats allt från osammanhängande och tråkigt till ett helgerån och katastrof är också känt. Det är emellertid ändå en av hans mest hyllade filmer, Oscars och grejer drog den ju in liksom. Och med sin korta speltid på under en och en halv timme blir den givetvis oförarglig. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det hade kunnat vara.

Jag läste om hur Welles själv beskrivit scenen med balen som hålls ganska tidigt i filmen. Hur oerhört välkoreograferad den hade varit, med de för sin tid mest avancerade kamerasvepen någonsin och en oerhörd precision. När jag såg filmen tänkte jag på just detta, hur underbart följsamt fotot var. Problemet var bara att det inte var en lång sammanhållen tagning. I all sin galenskap hade alltså RKO varit inne och klippt sönder vad som i efterhand med största sannolikhet hade betraktats som ett av Welles absoluta storverk. Ja, det är banne mig skandal.

Trots att den anses förstörd av vissa fann jag filmen lysande. Det lyckades inte hela vägen, men det som var, var onekligen utmärkt. Det gör det på sätt och vis ännu mer frustrerande, för det visar att filmen hade kunnat vara en av de bästa i världshistorien om den inte klipps sönder. Men samtidigt är den som sagt helt enkelt en jävligt bra film, som kan ses även som den är. Framför allt är det kul att kika på den genom Wes Anderson-ögon och upptäcka nåt slags frö till The Royal Tenenbaums.

Topp5 #62: Filmtvillingar

Jag känner att denna blogg mer och mer blir en lista av listor, vilket förstås är lite tråkigt. Men man får väl aldrig nog av listor, så tills jag finner inspiration att skriva andra texter fortsätter jag med dem. Den här är alltså för att komma ikapp innan morgondagen då jag hoppade över inlägg i fredags. Och i dag kom jag på ett rätt kul tema tycker jag! Filmtvillingar alltså.

5. Grady-tvillingarna i The Shining

De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.

4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna

Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.

3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna

Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.

2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare

Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.

1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige

Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.


onsdag 22 januari 2014

Guldbaggen 2014

Jag borde sova, för det är tidig dag i morgon. Ganska. Men drar jag ut på det en dag till blir det inte av och så vidare. Och det är väl relevant. För övrigt kommer så småningom en reviderad årsbästalista, jag har fått äran att se ett par filmer som måste in på den nämligen. Men först Guldbaggen då.

Kan ju börja med att Sissela Kyle var lite rolig ibland och att rasismgrejen förstås är så idiotiskt dum att jag verkligen inte förstår hur det kunde gå förbi alla som rimligtvis inspekterade manus innan det var dags. Men andra har skrivit väldigt bra om det så jag står över för egen del.

Hur var det med själva baggarna då?

Tja, det var ju inget hederspris till Hasse Alfredson i år, det hade varit märkligt. Istället gick det till Kalle Boman som säkert förtjänade det, jag har svårt att greppa riktigt, den betydelse han haft. Men han har producerat en del fenomenala filmer i alla fall.

I övrigt... löjligt att Hotell nominerades för två kvinnliga biroller, och Monica Z för två manliga. Det måste väl finnas fler filmer att ta av, tänker jag. Men kanske inte, när värdelösa skitrollen Lena i Känn ingen sorg också var nominerad. Aja, det var inte nämnvärt roliga kategorier, även om den äldre kvinnan i Hotell som var min favorit även vann.

Huvudroller då... kvinnliga... Konstigt att inte Alicia Wikander var nominerad för Hotell, då det var typ det enda jag gillade med den filmen. Hade även kunnat tänka mig Lena Endre i Skumtimmen, tyckte hon var bra där. Men nä jag bryr mig inte riktigt. Har ju ej sett Monica Z så kan inte yttra mig där. Manliga huvudroller har jag nog inte sett en enda svensk som varit bra i år. Men då har jag ju inte sett någon av de tre nominerade heller (de verkar inte så skoj, nej).

Regi borde förstås gått till Anna Odell men jag är fullt nöjd med att hon vann bästa manus och för sjutton BÄSTA FILM. Det kan vara betydelsefullt, för eventuellt får det någon att omvärdera någonting och göra svensk film bättre.

Resten struntar jag i. Det har trots allt varit ett rätt trist svenskt filmår. Av de nio långfilmer jag har sett har jag inte riktigt gillat någon annan än just Återträffen. Tror jag.



söndag 12 januari 2014

Sci fi-året 2013

I min årsbästalista fanns inte plats för en enda science fiction-film. Det beror på att 2013 var ett år av smärre besvikelser på den fronten, även om det bjöds på en del riktigt bra grejer också. Jag får väl göra en liten separat lista för denna genre, antar jag. För jag gillar ju ändå sånt liksom, listor och sci fi alltså.

Jag hoppar över filmer i vilka genredefinitionen känns tveksam, exempelvis Upstream Color som var hiskeligt nära listan häromdagen. Och så The World's End som också var väldigt bra och rolig, men dess typ av komedier känns aldrig sci fi även om de rent tekniskt hör dit.

Detta innebär alltså att i princip alla sci fi-filmer som uppfyller kriterierna är desamma som kommer medverka på listan, för så många fler har inte släppts. The Last Days On Mars var ganska usel, så den kommer ju inte med, och Ender's Game har jag ännu inte sett. Så då finns följande fem kvar. Om jag inte råkar ha missat någon hela året...

5. Pacific Rim (Guillermo del Toro)

Gigantiska monster och motsvarande robotar är förstås coolt. Och den såg helt fantastisk ut, också. Att den inte hade någon vidare intrig går att se förbi, även om jag kanske hade hoppats på mer.

4. After Earth (M Night Shyamalan)

Det som ändå gjorde After Earth till en film jag uppskattade var matinekänslan, hur filmen knöt an till sci fi-filmens sena guldålder. Även denna såg bra ut och hade en del bra idéer, trots att den som helhet inte levererade som önskat.

3. Gravity (Alfonso Cuaron)

Här börjar de riktigt bra filmerna. Gravity gjorde det jag inte trodde var möjligt när den gjorde 3d-tekniken relevant, intressant och givande. Den klaustrofobiska känslan i den oändligt stora rymden utgjorde i sig en filmisk upplevelse utan motstycke.

2. Oblivion (Joseph Kosinski)

Oblivion lämnade mycket mer att önska när den tog slut. Förutom scenografin som jag verkligen älskade, kändes det mesta gjort. Men samtidigt var det rakt igenom en hyllning till sci fi-historien, och på så sätt ett härligt postmodernistiskt exempel på hur filmer förverkligar sig själva genom tidigare verk. Framför allt så har jag en känsla av att Oblivion kommer åldras ovanligt väl, och ses tillbaka på som en av nutidens stora sci fi-filmer. Jag vet inte varför, men det känns så.

1. Elysium (Neill Blomkamp)

Ännu en av årets supersnygga sci fi-filmer, och det är kanske det främsta jag kommer minnas 2012 och 2013 för. Även om det säkert fortsätter. Elysium fann jag i alla fall väldigt älskvärd. Det är övertydligt och uppenbart men samtidigt faktiskt viktigt och underbart. Dessutom finns djupare analysmöjligheter än vad de flesta kritiker gett uttryck för. Filmen handlar inte bara om kampen mellan klassklyftor, utan talar också om vad som utgör mänskligt livsvärde.

fredag 10 januari 2014

Topplistefredag #61: Filmåret 2013

Kort och gott, det gångna årets tio bästa filmer. Jag har väl förvisso inte sett alla, men det har å andra sidan ingen. Alla filmer med världspremiär 2012 är givetvis bortplockade, även om många andra inkluderat dem i sina listor vad jag har läst.

10. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)

Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.

9. Återträffen (Anna Odell)

Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.

8. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)

Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.

7. Stoker (Park Chan-wook)

Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.

6. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)

Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.

5. Prisoners (Denis Villeneuve)

Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.

4. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)

Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.

3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)

Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.

2. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)

Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.

fredag 3 januari 2014

Topp5-fredag #60: Sammanfattning av december

2014 får inledas med en lista över de bästa filmerna jag såg i december. Jag har nämligen ännu några filmer kvar som ska ses i det närmaste, innan jag känner mig redo för att ge mig på filmåret 2013 riktigt.

5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)

Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.

4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)

Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.

3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)

Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.

2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)

Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.

1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)

Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.