Jag fick tidigare i våras uppgiften att redogöra för The Matrix och postmodernismen, så detta gjorde jag. Här är resultatet.
The
Matrix (Lana
och Andy Wachowski, 1999) förändrade spelreglerna för
action-genren i allmänhet såväl som science fiction-genren i
synnerhet när den kort innan millennieskiftet gick upp på
biograferna. Väl bemött av både kritiker och publik stod det redan
tidigt klart att den skulle komma att få stor inverkan på
efterföljande filmer. Vad som är intressant är hur senare science
fiction-filmer, exempelvis Source
Code (Duncan
Jones, 2011), The
Adjustment Bureau (George
Nolfi, 2011) och Oblivion
(Joseph
Kosinski, 2013) alla med fördel läses som postmoderna verk.
Hänvisningar till tidigare populärkulturella berättelser och
symboler är mer eller mindre ständigt påtagliga, och då inte
minst de till The
Matrix.
Detta postmoderna förhållningssätt mellan nämnda filmer och The
Matrix
blir särdeles intressant om man analyserar hur The
Matrix i
sig förhåller sig till postmodernismen i stort. Av denna anledning
ämnar jag i min essä göra just detta, för att visa hur The
Matrix dels
själv utgör ett gott exempel på postmodern film, men även
förmedlar just en postmodernistisk kritik. Inledningsvis kommer jag
att argumentera för att The
Matrix
uppfyller diverse viktiga aspekter som gör den till ett postmodernt
verk, stött på postmodernismens främsta teoretikers idéer om vad
som utgör postmodernitet. Därefter kommer jag problematisera och
kontextualisera detta för att påvisa filmens dubbelhet. Det kommer
visa sig att The
Matrix
lämpar sig både som postmodernistiska kritikers slagpåse och deras
förfäktare, på en och samma gång.
”I
imagine, right now, you must be feeling a bit like Alice, tumbling
down the rabbit hole.” Enligt Storey pekar filmvetaren Frederic Jameson på det filmiska
syndromet han kallar för schizofreni som en viktig och bärande
ingrediens i den postmoderna soppan. Det handlar om hur filmer citerar, parafraserar och hänvisar till
andra filmer och verk, vilket även Jim Collins identifierat som en
trend i senare film. Ovanstående citat är hämtat från den numera klassiska scenen där
Morpheus presenterar ett blått och ett rött piller för Neo. ”You
take the red pill and you stay in wonderland and I show you how deep
the rabbit hole goes.” Inom loppet av någon enstaka minut har filmens dialog dels hunnit
referera till Alice
i Underlandet,
och redan även återkopplat till sin referens. Detta sker ombord på
luftskeppet Nebuchadnezzar vars namn delas av den bibliska Kung
Nebukadnessar II, och vars estetiska utformning i enighet med filmens
övriga teknologiska interiörer osökt för tankarna till William
Gibsons cyberpunkromaner och förstås i och med att det är ett
luftskepp även till steampunkens förgrundsgestalt Jules Vernes
intrikata beskrivningar av Nautilus teknologiska utformning i En
världsomsegling under havet.
Inte långt efter detta, när Neo ska försvinna in i matrisen, ropar
Cypher åt honom ”[B]uckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is
going bye bye!” Med detta citat är det återigen tydligt vad som åsyftas, det är
givetvis en vinkning till Frank Baums Trollkarlen
från Oz.
Referensregnet står tydligt som spön i backen, men då är de allra
viktigaste ännu inte avhandlade. Dessa följer här.
Framför
det schizofrena tillståndet placeras i Jamesons tolkning av
postmodernismen filmen som pastisch. I den här läsningen finns det två alternativ på vilka The
Matrix
kan sägas vara en pastisch, som båda är högst relevanta för den
postmodernistiska analysen. Den första handlar om Platons grotta,
där Neos nyfunna vetskap om den verkliga världen utanför matrisen
fungerar som en analogi för den man i Platons grotta som fick se den
verkliga världen snarare än bara skuggfigurerna på grottans vägg.
Den andra oundvikliga tolkningen är The
Matrix
som en pastisch på Baudrillards teorier om simulacrum. Storey
beskriver Baudrillards definition av simulacrum som en identisk kopia
som saknar original. I The
Matrix
är det på just detta sätt som den digitala matris-världen
förhåller sig till den utomstående verkligheten. Världen som
människorna så att säga lever i är blott en representation av en
sedan länge svunnen tid, hur mycket av den representationen som två
hundra år senare stämmer överens med sin ursprungliga förlaga går
inte ens att spekulera i. När filmens intrig utspelar sig ett par
sekel in på det nya millenniet finns inget original att tala om,
till den identiska kopian matrisen utgör. Vad som även är relevant
i sammanhanget är Baudrillards begrepp hyperrealism, som innebär
att gränsen mellan simulation och verklighet inte längre syns
klart, simulationen kan rent av kännas verkligare än verkligheten. I en exemplifiering med Disneyland på ena sidan och vardagslivet i
Los Angeles med omnejd på motsatt sida menar Baudrillard att det
artificiella, konstruerade Disneyland i själva verket ett ett slags
essens av verkligheten, medan världen utanför utgörs av simulering
och hyperrealism. Det handlar då inte längre om huruvida
verkligheten representeras korrekt, utan att dölja hur den inte
längre är verklig. På samma sätt är premissen för den styrande klassen i The
Matrix
att dölja vilken verklighet som är den sanna, om någon sådan ens
kan sägas finnas.
De
två nämnda pastischerna, tillsammans med diverse religiösa motiv
som filmen återger, bildar tillsammans ytterligare en viktig faktor
till postmodernismen. Teoretikern Lyotard var en av de första, om
inte den allra förste som filosoferade kring det postmoderna
tillståndet. Centralt i hans idévärld är där ett slags mångfald,
multipla världsvyer som möts. I motsats till den föregående
modernismen där enskilda ideologier bar sina verk och dess
berättelser, låter postmodernismen flertalet röster göra sig
hörda i en kör av livsåskådningar, perspektiv och idéer. En biblisk referens har jag redan nämnt, men idéer går att utröna
från alla de stora världsreligionerna. Mest påtagligt är förstås
hur Neo likt Messias, Jesus eller Muhammed är den utvalde. Samtidigt
använder sig filmen av ett orakel som fungerar som referens till
antik grekisk mytologi, och östasiatisk kampsport som för tankarna
lika mycket till sin geografiska härkomsts kulturer som till
hongkong-action. Den mångfacetterade religiösa bilden tillsammans
med Platon och Baudrillard sammanställs till ett praktexempel på
vad Lyotard menar med heterogena världsbilder framför definitiva
sanningar.
Innan
jag går över till nästa del vill jag ta upp en sista aspekt som
stärker The
Matrix
funktion som postmodernt studieobjekt. Storey skriver om
postmodernismens uppkomst, och hur den uppstod delvis som en
motreaktion mot modernismens kanonisering. Det ligger i en motkulturs natur att vara subversiv, och genom att
ifrågasätta vad som anses som obestridbara klassiker, negligera vad
som betraktas som en litterär storhetstid och istället bejaka det
låga i kulturen, är postmodernismen otvetydigt omstörtande. I
föregående mening finns två aspekter att ta tillvara på. Storey
beskriver hur skillnaden mellan högt och lågt gällande kulturella
värden i postmodernismen blir mindre och mindre betydelsefull. Man kan rent av säga att det inte finns någon skillnad, för det
finns inga riktlinjer som direkt och definitivt avgör var en
postmodern text hör hemma. I The
Matrix
lyfter man upp Alice och Dorothy, som förvisso kan ha hört till
något slags kanon redan tidigare, men som under 1900-talet nått
status som populärkulturella symboler snarare än något annat, och
på så sätt förflyttats en ganska god bit från finrummen. Att
dessa referenser förekommer i filmen samtidigt som Baudrillard,
Platon och bibeln är närvarande är sannerligen i allra högsta
grad att radera gränserna mellan vad som kan anses vara högt och
lågt. Den andra aspekten är just The
Matrix
omvälvande kraft. Denna fungerar på flera nivåer, och blir således
en naturlig övergång till min nästa del. Dels visade sig The
Matrix
vara omvälvande som film, den förvirrade och förbryllade lika
mycket som den fascinerade, och sedan den släpptes har inte film i
dess genre sett likadan ut som innan. Vidare är the matrix, matrisen
omvälvande för Neo – eller kanske är det rent av snarare
verkligheten och sanningen som är det omvälvande, det subversiva.
Slutligen skapas en metanivå när man läser in postmodernismen i
Neos världsbilds omkullstörtande. Samma funktion som filmens
förhållande till postmodernismen har för den postmodernistiska
diskursen, har de postmodernistiska inslagen för Neo.
Jag
har nu redogjort för hur The
Matrix
fungerar som postmodern text, och snuddat vid hur den själv
representerar vissa postmodernistiska teorier, men just detta
innehåll ämnar jag nu ägna den avslutande delen av essän åt. Det
främsta och tydligaste exemplet på detta är förstås filmens
inkorporering av Baudrillard. Att den exemplifierar och konkretiserar
konceptet simulacrum är egentligen bara en början, ännu tydligare
är det då hans bok Simulacres
et Simulation syns
i bild tidigt i filmen. Genom att på ett så explicit vis hänvisa
till det specifika verk som ligger till grunden för filmens premiss,
utger man sig indirekt för att föra bokens författares talan. I
ganska stor utsträckning är The
Matrix
en direkt tolkning av Baudrillards filosofier, den knyter an till
begrepp och termer, idéer och koncept. Trots karaktärsdragen för
postmodernitet som filmen dras med, så finns alltså ett resonerande
kring detsamma, och att det blir ett komplicerat förhållande mellan
filmen och nämnda ism är därmed ganska naturligt. Jag vill därför
avslutningsvis konkretisera med två tydliga exempel på The
Matrix
dubbelhet, en triumf och ett misslyckande, oavsett vilken vinkel man
ser det från.
Jag
börjar med misslyckandet, om man förutsätter att målsättningen
är att nå enighet med Baudrillard och slå det postmoderna på
fingrarna. En viktig poäng angående hyperrealismen missar man i The
Matrix.
Enligt Baudrillard förlorar hyperrealismen helt sin mening ifall
åtskiljandet mellan fiktion och verklighet inte längre är möjligt
att göra. Storey påpekar just hur vissa anhängare till filosofen tolkar det
så, att hyperrealism uppstår när människor inte längre kan
skilja mellan verkligt och overkligt, men han menar att det snarare
handlar om att gränserna blir mindre viktiga. Enligt denna läsning av Baudrillard misslyckas The
Matrix
med att tangera hyperrealismen, om den virtuella världen i filmen är
en hyperrealism så spelar det ändå inte längre någon vidare
roll, just av den enkla anledningen att dess befolkning inte ser
någon skillnad. Emellertid är det drivande för filmens intrig att
det bara är ett fåtal rebeller som ser skillnaderna, och antar som
uppdrag att visa dem för världen, men för världsinvånarna i
stort är hyperrealiteten meningslös. Vidare tappar den funktion som
sådan i och med att de rebellerna som ändå ser skillnaden bedömer
gränserna mellan verklighet och fiktion som allt annat än oviktiga.
Så nog för att man använder sig av fenomenet som Baudrillard
beskriver, om än i en någorlunda annan mening, begreppet blir ändå
inte riktigt relevant på det sätt som man gör anspråk på genom
sina uttalade Baudrillard-referenser eftersom hyperrealismen inte
fyller någon direkt funktion. Man skulle kunna hävda att nyckeln
till att lyckas med den postmoderna eklekticismen är att ta tillvara
på de källor man plockar ifrån, men genom att bara lyckas halvvägs
med Baudrillard och hyperrealismen hamnar The
Matrix
i detta avseende på sätt och vis i slaskhinken med refererande för
referatets skull.
Min
sista punkt vill jag tillägna Frederic Jamesons sista poäng,
förhållandet mellan postmodernismen och neokapitalismen. Jameson
ser postmodernismen som en kulturellt symptomatisk motsvarighet till
det kapitalistiska samhället, som ett hopplöst kommersiellt
kulturellt uttryck. I motsats till modernismen som gick emot den strömlinjeformade
kommersialismen bejakar och stärker postmodernismen densamma. Å ena sidan är The
Matrix
onekligen ett kommersiellt anpassat verk, utgivet av ett av de stora
filmbolagen och enormt inkomstbringande. Å andra sidan utför den i
min läsning en subtil men påtaglig kritik mot det kapitalistiska
samhället. Det finns en konsekvent genomförbar läsning av den
artificiella intelligensen som tagit över världen som en allegori
för stora företags framfart. Läsningen kan tyckas vara långsökt,
men det finns en bärande passage i en scen som öppnar upp och gör
den nästan oundviklig vid en kritisk analys av filmen: när Neo får
matrisen förklarad för sig. Under processen berättar Morpheus om
hur människor inte föds, utan odlas till världen. Paralleller till
hur kapitalism odlar människor till att arbeta och tjäna dess
syften känns inte lika långsökta som de annars hade gjort.
Fortsättningsvis är filmen således en kamp och strävan efter
frihet från ett system som förslavat mänskligheten. Genom denna
ambivalens inför postmodernismen som kommersiellt uttryck framstår
filmens dubbelhet än tydligare, och det är på intet sätt möjligt
att avgöra i vilket fack den hör hemma.
Man
kan alltså på sätt och vis säga att The
Matrix
i någon mån faller på eget grepp, genom att sätta upp
Baudrillards spelregler men sen ändå gå i den postmodernistiska
fällan. På så sätt utgör filmen en omedveten självkritik. Detta
förutsätter förstås att Baudrillards filosofi är idealet, och
misslyckandet ligger här i så fall i det faktum att
Wachowski-syskonen får detta ideal att framstå som eftersträvat
och önskat när de väljer att basera sin film kring dess teorier.
Emellertid kan man å andra sidan läsa filmen som ett
antipostmodernt verk just för de aspekter där den faktiskt tar
avstånd från teoriernas definitioner. Genom att anamma ett
specifikt uttryck som associerar filmen med postmodernism och
identifierar den som sådan, men även bifoga en tydlig kritik och
ifrågasättande av det samhälle och de normer som uttrycket
uppstått ur, sker ett avståndstagande från begreppets innebörd.
Således fyller dubbelheten en viktig funktion som meningsbringande
till en film som genom den förmedlar en diverserad bild med nyanser
som inte träder fram vare sig i postmodernistisk teori eller i
postmodern text.