Topp5-fredag #68: Sammanfattning av februari

I vanlig ordning är det dags för månadssammanfattning.

5. Persona (Ingmar Bergman, 1966)

Intrikat studie av dualismen i det mänskliga psyket, men framför detta hänförs jag av bildkompositionen som känns så väl anpassat konstlad att jag ej kan låta bli att förtjusas, elegant.

4. Gråta med ett leende (Mar adentro, Alejandro Amenábar, 2004)

Helt sanslöst vackert och mänskligt. Ett djupt sorgligt livsöde som filmatiseras med ett tålamod och en finkänslighet som låter filmen ta sin tid och hålla det stillsamma och framför allt följsamma tempo, som den gynnas av. Amenábars bästa hittills vad jag sett.

3. Angel Heart (Alan Parker, 1987)

Härlig neonoirthriller späckad till bristningsgränsen med coola grejer. Mysticism, exotism, Satan, mord, privatdetektiver och gospelkörer. Alla de goda ting. Det är alldeles lysande, vansinnigt. Men det håller ihop, och det gör det orimligt bra.

2. Fallen ängel (Fallen Angel, Otto Preminger, 1945)

Det är den andra filmen jag ser av Preminger, och tillika andra gången han bevisar att han är en mästare av noirfilm. Utan att lägga för stor vikt vid intrigen som sådan lyckas han ändå med konststycket att göra det ständigt engagerande tack vare ett perfekt berättartempo. Hantverksmässigt finns inget alls att anmärka på, vilket gör det till en stor fröjd att åskåda.

1. Dead Man (Jim Jarmusch, 1995)

När jag skrev om Mystery Train för ett drygt halvår sen hyllade jag Jarmusch för hans förmåga att skapa en värld jag vill vara i. Detsamma har han lyckats med i Dead Man, trots att allt egentligen talar emot det i och med vilda västern och så vidare. Men egentligen är det rätt så självklart, ingenting i världen låter så tilltalande som att ha Neil Young improviserande i realtid ett ljudspår till ens liv med endast en svajig gitarr.

Det älskvärda berättarformatet som är filmantalogin

Man kan ju tänka sig att jag borde vara avskräckt nu. I höstas påbörjade jag projektet att se igenom Masters of Horror och Masters of Science Fiction. Med ett totalt genomsnittsbetyg på knappt 2.3 kan det inte sägas vara vidare bra. Men jag kan inte riktigt låta bli, även om det är allt från fantasilösa spökhistorier till riktiga våldsföranden på fina förlagor tilltalar det mig. Det är väl i och för sig de alldeles för få ljusglimtarna som gör det värt tiden, för ibland uppnås potentialen. Och det är potentialen som får mig att fortsätta se.

Antologier som dessa är nämligen ett optimalt berättarformat. På mellan fyrtio minuter och en knapp timme ryms allt man kan begära, inte av en berättelse, men av ett koncepts presentation. Därför lämpar det sig perfekt inte minst för just skräck, science fiction och mysterier. Hitchcock visade i Hitchcock Presents att det fungerade väl, en snabb setup övergår i utredning och till slut upplösning. Allt överflödigt tvingas åt sidan och man uppnår något slags genreessens. Skräcken fungerar just likadant, varesig det handlar om övernaturliga andeväsen, monster eller psykopater. Ännu bättre avsett är formatet för science fiction. Som bekant gör sig science fiction nästan bäst i novellformat genom en detaljerad presentation av ett koncept där något slags embryo till intrig bakas in, för att följas av en snabb och effektiv vändning eller slutkläm.

Problemet med i inledningen nämnda serier är att de inte mer än i undantagsfall tar tillvara på formatet, de anpassar sig inte till det. Jag ser det vänligt men bestämt som deras misslyckande, och definitivt inte formatets. Därför håller jag hoppen höga inför de antologier jag ämnar ta mig an härnäst, även om jag skulle bli tvungen att se tio dåliga avsnitt för varje bra.

Och just det, jag har nyligen påbörjat Kieslowskis Dekalogen, den tillhör knappast någon av de genrer jag förespråkade, men anpassar sig alldeles ypperligt till formatet. Det är ganska så magnifikt.

Topplistefredag #67: Filmåret 2013 REVIDERAD & SLUTGILTIG

Okej det är väl dags för den nya versionen. Som är klar och komplett. Ett par filmer har dessutom fått byta plats kanske.

15. Upstream Color (Shane Carruth)

Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.

14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)

Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.

13. Short Term 12 (Destin Cretton)

Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.

12. Återträffen (Anna Odell)

Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.

11. Her (Spike Jonze)

Recension finnes här.

10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)

Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.

9. Stoker (Park Chan-wook)

Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.

8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)

Recension finnes här.

7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)

Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.

6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)

Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.

5. Prisoners (Denis Villeneuve)

Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.

4. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.

3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)

Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.

2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Recension finnes här.

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)

Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.

Only Lovers Left Alive

Till slut lades den upp så nu är den nedtagen.

Topp5-fredag #66: David Cronenberg

Jag såg till slut den sista långfilmen i Cronenbergs filmografi. Tjugo filmer är helt klart tillräckligt mycket för att utgöra en god grund för en topp5-lista (det hade varit fånigt att rangordna fem filmer av en regissör i början av hennes karriär, när inte urvalet är så stort). Därmed inte sagt att den är evig, jag tror mycket på både Maps to the Stars och fler kommande filmer, även om han förmodligen snart lägger hatten på hyllan. Hur som helst, tills vidare. Observera hur konstigt det är att jag har flera väldigt sena filmer i listan. Jag visste inte riktigt att jag föredrog honom så.

5. Den nakna lunchen (Naked Lunch, 1991)

Det är en riktig vansinnesfärd som använder sig av högst surrealistiska grepp för att skildra något slags metaperspektiv av titelromanens uppkomst. Verklighet och fiktion blandas när ett antal beatpoeter får fiktiva gestalter och monster och talande skalbaggar röker och knarkar, typ. Väldigt suggestivt och onekligen briljant.

4. A History of Violence (2005)

Det känns knappt som en Cronenberg-film, för ovanlighetens skull låter han bli att signifiera sitt verk. Men han gör det oerhört kompetent. Hantverket påminner på så sätt om hans allra tidigaste storbolagsproduktioner, men med åren har han uppenbarligen lärt sig att bemästra det. Väldigt bra berättelse, optimalt berättad.

3. Videodrome (1983)

Cronenbergs magnum opus, hävdas ofta. Och det stämmer väl. Han myntade eller utvecklade alla sina ständigt återkommande teman i en sällsynt träffsäker film. Den är även omistlig i sci fi-sammanhang då den lyckas vara så unikt säregen men utan att på något sätt tumma på kvaliteten. Även dess samhällskritik är högst väsentlig. Äckel-Cronenberg i sitt esse.

2. Cosmopolis (2012)

Ett av mina första inlägg här var när jag sett Cosmopolis. Jag skrev en hyfsat bra text då, som väl gäller än i dag. En för Cronenberg ny estetik som visar att han behärskar annat än det han brukat ägna sig åt, för det är en av de snyggaste filmerna som gjorts. Med massor av intressanta teman. Läs.

1. eXistenZ (1999)

Min absoluta favorit, den jag sett om och om igen. Det känns ännu menlöst att skriva om allt innehåll för det kommer inte få plats. En vacker dag ämnar jag skriva oändligt om den. De religiösa parallellerna, samhällskritiken, intradiegesen, virtuella verkligheter, utseendet och formen, detaljerna i scenografin, kroppsligheten, äcklet och allt annat vad det kan tänkas vara. En av de rikaste filmer jag sett, som tilltalar mig på så många nivåer.

Tänk vad sjukt det är att inte filmer som The Brood, Flugan, M. Butterfly, Dubbelgångare, Eastern Promises och säkert flera fantastiska glömda får vara med på en sån här lista. Det är rätt talande.

Christopher Sander - Kokong

Förutom en liten sång på julafton härom månaden börjar det närma sig fem år sedan det senast bjöds på nyskrivna Sander-låtar att förlora sig i, då i och med [Ingenting]-albumet Tomhet, idel tomhet. Nu har singeln Kokong från kommande soloskivan kommit. Den bjuder på fina flöjter från Dungen-folk, närmast himmelska körer och god modern svensk folkpopproduktion som påminner om 70-tal och John Holm. Främst bjuder den förstås på Sanders oerhörda sinne för melodier och helt perfekta ordval. Han kan besjunga enkelheten som om ingen annan gjort det förut, och få det att låta helt rimligt. Det är fasligt fint, väldigt vackert. Jag känner mig väl redo att möta våren med kommande Jorden är rund som ledmotiv, för det bådar just så gott som jag kunnat önska.

https://soundcloud.com/johan-olsson-20/kokong

Topp5-fredag #65: Filmer med låttitlar

Som rubriken lyder. Det handlar alltså naturligtvis inte om låtar och filmer som delar namn för att låten skrev till filmen, eller för den delen om filmen. Både det ena och det andra skulle ge ett nästan obegränsat sortiment att välja ifrån, och det vore dessutom ointressant. Scenariot där en film fått namn efter en låttitel är betydligt mer spännande.

5. Blue Velvet (David Lynch, 1986)

Okej det är ganska sjukt, men jag har ju inte ens sett Blue Velvet än. Jag har däremot lyssnat på framför allt Bobby Vintons inspelning av låten sen tolvårsåldern. Så man kan tycka att jag borde ha sett filmen bara på grund av det, eller för all del att det är Lynch. Nåja, det kommer.

4. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Det är intressant att Heatwaves låt med samman namn inte medverkar i filmen, då hela filmen är ett utdrag ur den eran låten representerar. Likväl är både låten och filmen toppen (om man gillar disco och tre timmar långa karaktärsstudier).

3. Boys Don't Cry (Kimberly Peirce, 1999)

Det är en vansinnigt stark film och låten spelar dessutom en metaroll i dess handling. Apropå titeln är det ganska omänskligt att inte gråta av de fruktansvärda övergrepp, trakasserier och brutala våldsscener filmen visar.

2. Stand by Me (Rob Reiner, 1986)

The Body, som Stephen Kings förlaga hette, hade kanske inte varit en optimal titel på en film menad att riktas mot en så bred publik som möjligt. Faktum är att Rob Reiners val att byta titel och inkorporera Ben E. Kings klassiker i filmen, gör hela skillnaden för varför den är så fenomenalt bra. Fokus flyttar från kroppen till pojkarnas vänskap. Fasligt fint.

1. Lyckliga tillsammans (Chun gwong cha sit, Wong Kar-wai, 1997)

Den engelska titeln är Happy Together, just som Turtles-låten som spelas i eftertexterna, fast i en annan version. Det är Wong i högform, Christopher Doyles foto är som vanligt vackrast i världen, och gestaltandet av berättelsen likaså, får nog sägas. En av de allra finaste och bitterljuva kärlekshistorier som filmats.

Philip Seymour Hoffman

Det är djupt sorgligt, det som har hänt. En av vår tids allra största skådespelare har av allt att döma genom en olycklig heroinöverdos gått ur tiden. Philip Seymour Hoffman lever inte längre.

Det är betyngande att skriva, det är för all del desto mer betyngande att höra, att tänka på. Min relation till Hoffman var djupt förankrad i makalösa karaktärsporträtt och ett oerhört konnesörskap vad gäller de roller han tog åt sig. Något slags bevis, om än bara för mig själv, är den betygstatistik vad gäller mina egna bedömningar, som han representerar. Det finns ingen annan skådespelare jag sett så många filmer med, som hållit så hög standard. Det är en statistik han toppar, och det är en statistik som säger så mycket om hans skådespelarpersona.

En av mina starkaste bilder av Hoffman är den från Happiness, där han med enorm övertygelse gestaltar depressiva Allen, en man som inte har särskilt mycket kvar att leva för. Utan vidare paralleller kan ändock konstateras att Hoffman sannerligen besitter förmågan att göra en rollgestaltning till verklighet.

Vidare är det svårt att undgå briljansen som visas i huvudrollen i Synechdoche, New York. Jag har själv inte ännu omfamnat den till fullo, känner jag. Även om jag ser fram emot att en vacker dag sätta världens-bästa-film-stämpeln på den. Ofrånkomligt är hur som helst den oerhörda prestation som krävs för att fylla skorna som tillhör den högst egensinniga regissör som är filmens huvudroll. Utan Philip Seymour Hoffman i dessa stora skor är det tveksamt huruvida Charlie Kaufman ens hade varit ett namn inom filmregin, och inte bara det välförtjänta som manusförfattare. Oavsett vilket, så gjorde de tillsammans en helt makalös film.

Det råder dock inget tvivel om att jag främst kommer minnas Hoffman för ett specifikt, och just detta specifika samarbete. Tillsammans med geniregissören Paul Thomas Anderson uppnådde Hoffman sannerligen stoverk. Från den alldeles utomordentliga långfilmsdebuten Hard 8, via vad som inte kan betraktas som annat än mästerverk i Magnolia vidare till senaste exemplet The Master har Hoffman inte bara antagit utmaningar som satt hans förmågor på prov, utan roller som både låtit honom själv utvecklas så väl som överbevisa sin enorma kompetens. Anderson är sedan sin första film en av de främsta regissörerna i modern tid, men det är en relevant fråga att ställa sig hur filmerna hade varit utan sina magnifika rollprestationer av vilka Hoffman är en oförneklig nyckelgestalt. Inte minst är nämnda The Master ett ypperligt exempel på detta.

Sägas bör att jag absolut hade förväntat mig, och hoppats på ett långt mer långgående samarbete mellan dessa två moderna filmiska hjältar, två människor som tillsammans gjorde saker de allra flesta aldrig har anledning att mer än drömma om. Samtidigt, för att nå något slags positiv vinkel, önskar jag att Hoffman har det bättre var än han är nu, än han hade det i vårt sinnesliv. Brukar man heroin, har man med allt att förmoda mer att önska av världen. Förhoppningsvis är det där han har hamnat.