Punk in Africa: i Skuggan av Sugar Man

Jag gjorde i går en slående upptäckt på Netflix, nämligen dokumentären med titeln Punk in Africa (Keith Jones och Deon Maas, 2012). Jag ska inte gå in så mycket på filmen i sig mer än att kanske nämna hur den första halvtimmen är dess överlägset starkaste del, då det är i denna den äkta sydafrikanska punken presenteras. Utöver en våg av vita afrikandpunkband fanns där en särdeles unik akt som verkligen fångade mitt intresse, bandet National Wake från Johannesburg.

I Searching for Sugar Man görs påståendet att Sixto Rodriguez var den unika aktören i sin tids Sydafrika, att 70- och 80-talet inte hade någon proteströrelse men att det kring honom samlades som en gruppering av ställningstagande mot apartheid. Det jag verkligen reagerade på då var hur det i stort sett uteslutande var vita sydafrikaner som samlades kring honom. Det ska givetvis sägas att även detta förstås är lysande, jättebra att de ställer sig upp och säger ifrån trots att de är i en djupt privilegierad roll. Problemet är att svarta i detta avseende hålls utanför sin egen kamp för frihet.

Bandet National Wake vad Sydafrikas enda multietniska punkband, med två svarta och två vita medlemmar. Det går inte att hävda att allt de skulle ha gjort är punkmusik, trots att de bara existerade några få år kring decennieskiftet 1980, men attityden och essensen av deras uttryck hörde onekligen dit. Bandet la ner efter att deras enda album släppts 1982, efter många års musicerande. Det gick inte längre att hålla ihop för bandets vita medlemmar, då de två bröderna Gary och Punka Khoza båda hade dött. Den ena genom självmord som följd av psykisk sjukdom och den andra genom aids-relaterade åkommor. Det är en säregen berättelse, berättelsen om National Wake.

För att ens kunna spela ihop fick de vita medlemmarna dölja att de svarta bodde med dem, ibland kunde det göras razzior där de gömdes under sängtäckena. Bandet hade helt enkelt bestämt sig för att leva i en post-apartheid-värld, vare sig lagen tillät det eller inte. Det är ganska så vackert. I filmen gås det inte in i detalj på dessa saker, allt för mycket nämns mest i förbifarten. Men det gör den inte svalare rekommenderad av er tillgivne undertecknad.