Precis som i de andra två nämnda filmerna ligger storheten i hur det skär sig, allt skär sig. Det går knappt en minut av filmen utan att den är djupt störande och raka motsatsen till de glättiga romcoms Hollywood gillar att spotta ur sig. Denna aspekt delar den då med filmer av Todd Field (som helt undgått denna blogg då jag såg hans två filmer under mitt uppehåll, förhoppningsvis kommer jag tillbaka dit) och hans namne Todd Solondz (som jag också bara nämnt i förbifarten, men som blev storfavorit och måste få mer utrymme i framtiden). En väsentlig skillnad finns dock i hur nämnda regissörers filmer överlag visar diskrepanser i ett samhälle, medan Revolutionary Road lägger all fokus vid ett gift par.
Båda har otrohetsaffärer, båda skriker på varandra, båda ljuger för varandra. Det finns ingenstans att rikta sin sympati. I andra fall kan detta leda till att engagemanget dalar, att det inte är intressant att följa ett drama som man inte finner sig själv i. Skillnaden här är att en mänsklighet betonas, som bjuder in en i eländet. Istället för att alienera åskådaren blir jag illa berörd av igenkänningsfaktorn i karaktärernas bråk.
Tidigare samma dag hade jag sett Christopher Nolans nyinspelning av Insomnia, där Robin Williams karaktär pratar om förnedringen det innebär när man gråter ut sitt hjärta inför någon, som skrattar som svar.
Denna förnedring uppstår i en scen i Revolutionary Road under filmens absoluta klimax, och det skar i mitt hjärta på ett sätt jag inte minns senast när det hände genom film. Eller kanske över huvud taget. Och det är just det här som Sam Mendes lyckas framhäva så starkt i sina filmer, mörkret i människan.
Djupt störande, djupt berörande. Mendes hade alla rätt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar