Topp5 #43: Sammanfattning av juni

Semestertid, eller så. Jag har varit i Visby ett par dagar nu, och har några till framför mig. Men då jag även haft fina vänner på besök uteblev bland annat fredagens topplista. Den kommer nu istället. Och nu är ju månaden så gott som slut, så då är det väl dags för sammanfattningen. Filmer som nämnts tidigare och därmed uteblir från listan är Stalker, Stoker, St. Elmo's Fire, Soul Boy samt hela Tom Tykwers filmografi. Jag kommer även hoppa över Frances Ha (Noah Baumbach, 2012) på grund av att jag ämnar skriva ett separat inlägg om gårdagens vistelse i Fårösund på Bergman-veckan.

5. Down By Law (Jim Jarmusch, 1986)

Mycket bra skrivet, välspelat noir-inspirerad dramakomedi. Fast dramakomedi låter så fel. Det är roligt i alla fall, bitvis helt briljant. Bör ses.

4. Trance (Danny Boyle, 2013)

Danny Boyle fortsätter leverera i sina filmer. Trance skulle på pappret kunna vara precis hur trist som helst, om det inte var en regissör som Boyle som låg bakom den. Han ger alltid sina filmer en egen atmosfär, en egen identitet, och i Trance leder det till en hiskeligt kompetent kriminalthriller. Och man älskar ju Vincent Cassel och James McAvoy, så det är gott.

3. Bonnie and Clyde (Arthur Penn, 1967)

En sån där klassiker jag väntat för länge med att se. Det är hemskt snyggt, med fulländad scenografi och strålande kameraarbete. Ständigt intressant och fortfarande bland det bästa i sin genre. Antalet gånger filmen citerats och hänvisats till i popkulturella sammanhang är fler än man kan räkna, och nu kan även jag intyga att nog sjutton finns det fog för det minsann.

2. De 400 slagen (Les quatre cent coups, Francois Truffaut, 1959)

Jag såg ju Fahrenheit 451 nån gång för ett ganska bra tag sen, men insåg nyligen det orimliga i att det enda jag sett av Truffaut var amerikanskt. Så jag såg De 400 slagen och häpnade. Jean-Pierre Léaud måste varit en av de absolut bästa barnskådespelare jag någonsin sett agera, i Truffauts väldigt säkra regi lyfts all glädje och sorg fram fram till sin mest yttersta gräns, och filmen blir en väldigt stark upplevelse.

1. Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969)

Hela New Hollywood-grejen har länge känts som något jag gillar men inte utforskat riktigt. Så känns det väl fortfarande i och för sig, men efter att ha sett Midnight Cowboy har jag avverkat åtminstone en till av de största titlarna. Nu sysslar jag inte med betyg på den här bloggen, jag är inget fan av sådana. Men det här är alltså riktigt nära femman, det ska ändå sägas. Jag kan inte tänka mig att den stannar på fyra efter omtitt. Allt, verkligen allt med filmen är fantastiskt. Sällan känner jag så för karaktärer, och Dustin Hoffman visar verkligen varför han har den legendariska status han besitter.